Göteborgsposten – 4 april 1862, sida 1

Garibaldis rundresa i Italien. (Efter Times korrespondent). Hvarje öga i Italien följer nu gener Garibaldis toretag. Han lefde lugnt nog ; Caprera, odlade sina fält och emottog ver dens hyllning, då partierna i Turin kallac honom till sin hjelp, hvart och ett af dem ai geläget att i sina leder inskrifva honom. D. var — numera finnes intet tvifvel derom det var baron Ricasoli, som först tånkte E att sända senator Plezza till den vidtbekanön för att kalla eremiten tillbaka till fastlar det. Kicasoli, som var en man al sanguinis lättrogenhet, orubblig i sin tro på italensk folkets otadliga instinkter och tattad af fö trytelse otver den konservativa majoriteter ljumhet, oaktadt denna majoritet lätsade ur derstödja honom, — Kicasoli hoppades fint trognare anhängare bland Garibaldis volontrer och Mazzinis komitåöer. Haus plauer had dock ej tid att mogna. Han föll och test: menterade sin osäkra och som han sjelf ka lade det tvetydiga ställning till sin eftertri dare. Ratazzi lyckades ingå en olverenskon melse med Garibaldi och begagnade honoi som en hällhake på det mazzinianska partiet vilda torslager, skiljde honom från dem oc tycktes sjelf stå på god fot med honom. Ge ribaldi begärde, det kunde man på törhan veta, ingenting för sig sjelt, men tordrad upptyllelsen at ett löfte som långt torut gi vis honom, det nemligen att hans vapenkam rater skulle enrolleras 1 armen på samm vilkor som de reguliera trupperna. Dess vilkor synas hafva blifvit helt och hållet upp fyllda, och volontäroslicorarne ända upp ti kaptener skola inkorporeras med de olika kå rerna af konungens divisioner samt deras tu och anciennitet räknas trån den dag de anto gos. Det var uodvändigt att göra slut p dualismen emellan norra och södra armberna och för närvarande finnes ingenting som ka kallas en frivillig armk. Hvad Garibaldi sjel beträffar skall han begitva sig iill de olikstäderna på halton för att organisera de skarp skyttesällskaper — Societå del Tiro — hvilk otvorallt bildas. Han skall lugna den rörelse hvilken ingen annan än han skulle ha förmå ga att beherrska. Betallningar hafva öfver allt gifvivs auktoriteterna att emottaga honon med alla de hedersbevisningar man är honon skyldig såsom prins Humberts representan — d. v. 8. med kungliga ärebetygelser. Naturligtvis måste en dylik rörelse gifvanledning til farhågor af mängahanda slag Jag är en entusiastisk beundrare af Garibal di. Han är tramför alla andra en af naturen: egna ädlingar — den mest majestätiske, vörd nadobjudande och välvillige person jag nå gonsin kommit i beröring med. Alla hans in stinkter äro rena och heliga, och då har blott fär följa sitt eget hjertas bud, kan har hvarken säga eller göra något orätt. Myc ket som säges vara skritvet eller yttradt a honom kan ej bli lagdt honom till last. Har omgitves at alltför många personer som äre intresserade af att icke blott lägga sina egna ord och uttryck i hans mun, utan äfven at: verkligen förvrida hvad han säger. Då har vände sig till sina landsmän, uppmanade dem att med sina subskriptioner komma den i trakten kring Wien af öfversvämningar lidande befolkningen till hjelp, sålunda lönande ondt med godt, så kan man vara viss på att han talade i ett ädelmodigt och sannt kristligt sinnelag. Då han bekände sig sjelf som katolik och i samma andedrag yttrade att presterna äro Kristi fiender, mäste, ifall hans ord blifvit riktigt ätergifna, afseende göras på hans rättframma soldatlika sätt att uttrycka sig. Han är Italiens och Viktor Emanuels vän och färdig att understödja hvarie regering