Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 3

för en revolution eller en förödande pestsmitta. — Underrättelsen om det turkiska lånets lyekosamma afslutande i London har inom Konstantinopel väckt den lifligaste tillfredsställelse. — Turkiets nya budget företer ett öfverskott i inkomster af mer än 100 millioner piaster. — 30,000 bulgariska familjer begära att få förena sig med den romersk-katolska kyrkan. Porten förblifver neutral. -— Porten skickar 20,000 man till grekiska gränsen, iör att öfvervaka densamma. I Italien tyckes man ej vilja uttyda påfvens i går af oss omnämnda allokution på ett för romerska frågans lösning gynsamt sätt. Närmare redogörelse för påfvens ord föreligger oss äfven nu. Han afstår visserligen uti dem från att proklamera det verldsliga väldet som en trosdogm, men förklarar det dock vara en för synens inrättning, i sakernas nuvarande ställning alldeles nödvändig för det kyrkliga öfverhufvudets oberoende och frihet. Halsstarrigheten är således fortfarande lika stor och non possumus förblir städse non possumus. — Det framgår emellertid, att påfvens helsotillstånd, hvilket förklarats vara dåligt, alldeles icke är så oroande, ty ondt krut förgås icke så lätt. Nyheterna från Italien äro i öfrigt för dagen särdeles sparsamma med undantag af några nya skildringar öfver bourbonska röfvarebands framgångar i Södra Italien. I Paris talar man om ett bref från Lamartine, hvilket väckt uppseende. Inom franska senaten var nemligen förslag väckt om att hjelpa den betryckte skalden; men förslaget blef dock nedtystadt, då en af medlemmarne föreläste ett bref till honom från skalden, hvari denne på ett värdigt sätt vägrar att emottaga någon gäfva, i det han bl. a. yttrar: Jag är, såsom ni vet, icke motståndare till någon regering, som blifvit erkänd af mitt land; jag har aldrig sökt att af mitt betryck göra mig en politisk fana, men jag kan ej stå i förbindelse hos en regering, som jag icke tjenar, utan att bryta mot mitt forna handlingssätt af hvad slag det än må vara. Kejsardömet skall ej belöna det, och den man, som proklamerade republiken, bör icke i sin person så vanställa situationen. Det framgår för öfrigt af brefvet, att Lamartine endast behöfver 600,000 francs till för att uppnå den af honom så itrigt efter sträfvade belägenheten, att vara utan tillgångar och utan skulder. I Englands underhus har Layard förklarat, att England icke vill ingå på Belgiens fordran om Scheldetullens kapitalisering, hvarföre förhandlingarne om handelsfördraget med Belgien blifvit afbrutna; det finnes dock hopp om att Belgien skall afstå från denna sin fordran. Såsom läsaren måhända minnes, har äfven Sverige vägrat ingå på Scheldetullens inlösande, och fick derföre bittra pikar af tyska tidningarne. Det synes nu, att Sveriges åsigt äfven hyses af England. I New-York har rått stor förfäran med anledning af den Sydstaterna tillhöriga pansarfregatten Merrimacs seger öfver flera al Unionens skepp; oron stillades dock, då underrättelse ingick om ÅMerrimacsreträtt för det nya Ericsonska pansarskeppet. Underrättelserna från New-York uttala sig i öfrigt med stort beröm öfver den ordning och skicklighet, hvarmed sydtrupperna utrymt Manassas, så att dessa ej kunnat oroas utan till och med blifvit i tillfäle att medtaga sina kanoner. Det tyckes nästan i detta beröm ligga någonting klandrande eller förebråelser mot nordgeneralerna; och Manassas utrymmande har verkligen ätven utförts nästan utan förbundsgeneralernas vetskap; det är resultatet af ett frivilligt och kallblodigt fattadt beslut, så att den enda vinst Norden drager deraf är den moraliska verkan sydtruppernas reträtt i närvarande stund kan hafva. Den verkliga betydelsen af nämnda reträtt är den, att sydtrupperna sätta sig afgjordt på defensiven, och deras chef-general Beauregard har lemnat bevis på en hka stor militärisk skicklighet, som kallblodighet och beslutsamhet, i det han utan tvekan uppoffrat positioner, hvilka han ej utan fara kunde bibehålla. Det har blifvit en nödvändighet för sydarmåen att inskränka sin operationslinie och draga sig tillbaka till sin basis, emedan nordtruppernas sista operationer hotade med att afskära deras reträtt och falla dem i ryggen. Det tros, att man i Washington hoppats kunna bedraga sydgeneralernas vaksamhet genom att mångdubbla sina anfallspunkter, och att kunna med ett enda slag göra slut på kriget, i det man kringrände Söderns förnämsta armåkår. Denna, som, enligt hvad pålitliga underrättelser gifva vid handen, omfattar kärnan af sydtrupperna, har nu undvikit faran och satt sig i position att kunna fortsätta kampen inom sina egna gränsor, så att man ännu kan påräkna krigets förlängan5g8 2—