Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 1

skulle komma henne till hjelp och gifva henne den styrka och kraft hon beböfde, för att emotstä denne förfärlige fiende, denne frestande onde ande, som sökte hennes undergång, i det han trolöst låg för hennes fötter. — Du har ännu icke sagt mig ett enda ord om barnen, utbrast lady Isabel, då hon och hennes man ingingo i sin våning, efter att bafva tagit afsked af kapten Lenison. Ha de ej skickat en enda kyss till mig med dig? Archi ätminstone har väl ej kunnat underlåta det? Carlyle kunde icke afbålla sig från att le. Han var ej mor, han var blott far, och han hade svårt att förstå, huru man kunde fordra af en liten årsgammal unge att han skulle skicka kyssar i kommission med en annan. — Om du varit hemifrån i stället för mig, så är jag öfvertygad om, att det ej skulle saknats, fortfor Isabel. Jag skulle gerna tagit tusentals från hans läppar under förklaring att de voro ämnade åt hans far. — Nåväl! afbröt Carlyle och tryckte sin maka mot sitt bröst, du behöfver blott gifva ett tusen dylika, och jag ätager mig att öfverlemna dem åt honom. Ack, min älskade, du kan ej tro, hvad det gör mig godt, att åter få ee dig och vara tillsammans med dig! Följande dagen var en söndag, och Francis Lenison blef inbjuden att spisa middag med dem; det var första gången en dylik ynnest bevisats honom. Vid desserten, då lady Isabel dragit sig tillbaka, rönte Lenison behof af att öppet tala med advokaten och upplysa honom om den förvirrade belägenhet, hvari hans affärer befunno sig. — Denna påtvungna landsflykt börjar nedtrycka mig