Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 2

Och under det han samtalade med henne, blef hans röst så smekande och hans sätt antog denna förföriska tjusningskraft, som han visste så väl att utöfva och hvilken man påstår vara så farlig isynnerhet under de timmar, då skymningen breder en oviss, poetisk slöja öfver föremålen vid horisonten. Då promenaden slutats, önskade han henne vid hennes dörr en god natt. Hon bjöd honom aldrig att stiga in vid denna sena timma, och han sjelf visade sig i detta hänseende mycket tillbakadragen. (Forts.)