Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 2

är. Foörliden vecka skulle det ha varit mig omöjligt att så följa er. Ilan stannade, för att låta henne åter hemta anden. De fortsatte dock snart sin gång och voro inom kort framme vid lady Isabels logis. Kapten Lenison gick in med henne, utan att bon inbjöd honom. Han tänkte helt säkert, att man kunde nära slägtingar emellan lägga bort de öfliga ceremonierna. Han tog en stol och dröjde qvar en qvart, hvarunder han roade henne med sitt kallprat. När han steg upp för att taga afsked, frågade han henne, huru hon tänkte tillbriaga eftermiddagen. — Jag skall hvila mig, svarade Isabel; jag känner mig ännu icke tillräckligt stark, för att våga stanna uppe hela dagen. — Om ni beslutar att åter gå ut litet senare, återtog han, får ni tillåta mig att åtfölja er. Jag skattar mig lycklig af att vara här, ty ni är verkligen icke tillräckligt frisk för att så der promenera ensam eller blott åtföljd af en betjent. När mr Carlyle kommer tillbaka, skall han tacka mig, det är jag säker om, för den uppmärksamhet jag kunnat egna er. Hvad kunde hon svara? Ingenting. Kaptenens anbud, låt oss tro det, gjordes utan någon baktanke och endast i ändamål att vara henne angenäm, och detta anbud hade gjorts med en uppriktig och vördsam ton. Lady Isabel beherrskade sig så mycket hon kunde; hon märkte att den forna passionen ännu icke slocknat i hennes hjerta, och hon ansåg det vara sin pligt att använda hela sin själs kraft, för att tvinga denna passion til lydnad. Blygselns