Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 1

WW — — ning är mig en gåta. Jag anser den vara religiös och vill ej tilläta mig nägra anmärkningar öfver denna underliga kinessiska gudstjenst på Londons gator. Både kinesens och binduernas röster äro darrande: kanhända frysa de i sina tunna kläder, Efter dem kommer en savoyardgosse med sin HurtigGardig, ett slags klumpig gitarr, hvilken vefvas liksom ett positiv, och den kalabresiska bonden med sin nationala pipa. Den jag mest tycker om af dessa musikanter är en högländaro med tartan, kilt och säckpipa. Jag lyssnar gerna till hans skorrande instrument och söker att i dess långdragna och ofta mycket skadade toner finna en återklang af Skotlands gamla sköna sånger, Campbells, Bonnie Dundie och Prins Charlie. Det ligger något så vemodigt i dessa jakobitiska melodier, i denna klagan öfver en fordrifven och utdöd konungaslägt; och det har något gripande för mig att höra dem klinga på dessa gator, der man för så längesedan bortglömt deras föremål! Högländaren kommer ej allena. Två barn, en gosse och en flicka, båda i höglandsdrägt och med nakna, röda ben, ledsaga honom. De dansa vid säckpipans ljud en jig), sådan jag ofta sett den dansas i Hogländerna. Mannen är säker om sina tre kopparslantar, så ofta han kommer under mina fönster. Bland dessa ljud hör man hornmusik. Der vid gathörnet står ett sällskap af fem eller sex personer. De ha gröna mössor med sönderrifna skärmar och urväxta rockar. De aro tyskar. Det är alltid samma sång de blåsa. Man hör den öfverallt: Was ist des Deutschen Vaterland? Dessa tyska musikanter i gathörnet behandla sången värre än ullochmed den ifrigaste tyska patriot kan törlåta, buru gerna en sådan eljest öfverskyser sina landsmäns påtagligaste svagheter, vare sig musikaliska eller andra. Något som kallas takt finnes ej till för dem, och isynnerhet utmärker sig den iille yngliugen med en bastuba, hvilken är längre än han sjelf, genom egendomliga harmoniföljder. Bland londoner gatumusikanter är den engelske lärgossen ingalunda den sämste. Hans instrument är en tennpipa, på hvilken han med stor skicklighet blåser populära sånger medan han i sitt blåa förkläde går gatan tramåt med ett par stöflar under armen eller en låda på hufvudet. Man skulle kunna säga mycket angående dessa londoner Songs of Bohemia. De fängslade mig redan första dagen jag kom till London, och jag har sedan dess med oförminskadt intresse iakttagit deras törändringar. Jag skulle kunna spela dem alla på pianot, så fast ha de inpräglat sig i mitt minne. Inom musikens högre sserer äro ongelsmännen ett fattigt folk, men londoner gamången är öfverraskande rikhaltig. Hvaritrån komma alla dessa sånger? Hvarje år har en ny sådan. Intet folk är nyckfullare i sin smak än londonerboarne. Föregående årets sång är förgäten följande år. Hvem sjunger väl nu Katcatchers daughter eller -Sweet Minnier? Och likväl var den senare med dess ljufva melodi och klagande refräng en vacker sång. Man kommer nu knappt ihåg sången om den Stackars Nelly Gray, den älskliga flickan vid den gamla Kentuckystranden, hvilken i en rod kanot for utefter floden under en sång som hon ackompanjerade med banjaklockor. Denna sång hade blifvit införd från Amerika af ett sällskap svarta sångare, Chrystys Minstrels kallade, hvilka först uppträdde i S:t Jameses Hall och hade stor framgång med sina negersånger. Sedan dess hafva svarta ansigten, höga fadermördare af papper, blåoch hvitrandiga benkläder samt guitarrer kommit på modet, och svarta Serenaders, bakom hvilkas nötbruna 2 —