Göteborgsposten – 31 mars 1862, sida 2

— Ja något; jag skulle gerna vilja gå härifrån. Carlyle steg upp och bjöd sin hustru armen, hvarefter de båda togo vägen till sitt logis. Många blickar riktades på dem, under det de gingo genom promenaden. Carlyles ädla och värdiga hållning tycktes ådraga sig allas uppmärksamhet lika mycket som Isabels strålande skönhet; de egde båda denna distinguerade pregel, som man gerna skulle vilja se oftare hos de engelsmän, som besöka Boulogne-sur-Mer. Kl. 8 följande morgon gick Carlyle ombord, för att fara till Folkestone. Fore afresan frukosterade han i hast och begaf sig derefter in i sängkammaren, för att säga sin hustru farväl. — Au revoir, min älskade, sade han och lutade sig ned öfver henne, för att sluta henne i sina armar. Sköt nu väl om dig! — Säg till barnen, att jag sänder dem med dig minst tusende kyssar, sade hon; och du Archibald, lofva mig att . att .. — Ilvad? frågade han; skynda dig, jag kommer annars för sent med ångbåten. — Alt icke göra din cour för Barbara under mia fränvaro, återtog hon med en till hälften skämtsam, till bälften allvarlig ton. Men hennes hjerta klappade våldsamt. Carlyle märkte likväl icke detta, och han såg i dessa ord blott ett gyckel, hvarföre han muntert skrattade deråt. Om han kunnat ana, huru allvarligt denna uppmaning af hans hustru var, skulle