Göteborgsposten – 31 mars 1862, sida 1

Thristy som begagnar det, visade han sig som mästare i en lefvande framställning af husliga scener. Men höjden af sin konst visade han i följande versar, hvilka försäkra hans principals, mr Harper Twelvetons insektspulver om att aldrig glömmas på den britiska parnassen: Du, som i natten plågas af röda odjurs tropp, Så att ur varma sängen du vredgad spring.r opp, Vet, de dig skola pina och bita rödt ditt skinn, Tills Harper Twelvestones pulver du en gång köper in. Dylika vackra saker kan man visserligen blott säga på vers, mon äfven inom prosans område lemnas mycket anmärkningsvärda saker. Den oupphunne mästaren inom detta tack var den nu till sina fäder hädangångne mr George Bobins, en egendomsmäklare. Han ofverskred kanhända något litet de elastiska gränserna för licentia poetica, då han bland andra behag som funnos på en landtgård, hvilken, att dömma af hans beskrifning, måtte varit ett litet paradis, och den han skulle törsälja på offentlig auktion, — äfven omtalade att der fanns ett utmärkt vackert hängzrad, hvilket den förvånade köparen sedermera befann vara resten af en gammal galge. Men ouppnådd som han äfven i vår tid är, gitves det dock en och annan, hvilken ej utan framgång söker imitera honom. Sålunda lästes i en at de eenare numren af Times ett lillkännagifvande om en besittning i Northumberland, hvilken egendomsmäklaren mr Donkin beskref såsom -Gracernas thron, modellerad at naturen i ett af dess sublimasto ögonolick vid en den skönaste af alla strömmar; ott panorama af skogssceneri, hvilket i den gråa sorntidens skyddade amhoriterna och lörlänade ställets historia ett så intressan blad. Skogarnes, klippornas, grottornas och kaskadernas språk förnimmes der i hela styrkan af naturens poesi, medan de oingifvande föremålen skänka utsigterna åt alla häll ett beundransom ock icke tillbedjansvärdt uttryck, och slottet, detta spår af normandisk makt, i brutna tonfall artikulerar ett förgätet wungomåls idiom. På ena sidan nationernes kungeväg, på den andra Ariels luftiga otråtr! Mera poetiskt har väl aldrig en egendom skildrats, hvilken går under klubban. Men någonting som går upp emot Robins hängwäd söker man dock förgäfves i Donkina opus. Olyckligtvis ha vi ännu ej kommit till slutet med detta ämne. Engelsmännen är dock ej en sådan narr att han tror på allt hvad en puff lofvar. För att antaga en sak för god måste han veta att drottningen och den hogre adeln, eller åtminstone landtadeln verkligen funnit det utpuffade förträffligt. Ty det är ej nog om vår vän Harper Twelveton försäkrar, att hans patent-såppulver väckt ett otantligt uppseende bland Hennes Majestäts undersåter och att det nu är till stort gagn i alla Evglands, kontinentens och koloniernas hufvudstäder, ja, öfverallt i hela verlden. Som sagdt, engelsmannen behöfver sin drottnings och sina lorders intyg. Men som man ej kan antaga att Hennes Maj:t sjelf har anledning alt begagna sig af t. ex. den nyaste amerikanska symaskinun eller af den förbättrade ångplogen, så tager man sin tillflykt till någon som står i något slags förhållande till drottningen, såsom till hennes lifkusk eller ull hennes hoftvätterska o. e. v. Så till vida är allt godt och väl. Men det finnes folk, som hvarken värdigas att kasta en blick på skyltarne, eller på plakaterna på murarne, — personer, hvilka förbigå annonserna i tidningarne och i samma ögonblick kasta ifrån sig handbiljetterna, som de på gatan stickas i deras händer. Huru skall man —— ———