Göteborgsposten – 29 mars 1862, sida 2

nes ögon sipprade stora tårar, hvilka follo ned på barnets blonda hårbucklor. Ack nej, återtog hon och fästade en bedjande blick på miss Carlyle; ack nej, jag skall aldrig kunna resa utan dem. Det skulle göra mig mera ondt än godt. Jag kan icke fara ensam. — Ensam! lady Isabel, ni räknar då er man för ingenting? — Min man skall endast göra mig ressällskap, han kommer icke att stanna qvar hos mig. — Vill ni väl, att han skall försumma sina affärer? att han skall störta sig i förderfvet? mumlade den gamla damen argt mellah tänderna. Kan han väl lemna sitt kontor under så lång tid? Då han nu får se sig nödsakad att göra allt större utgifter, blir det alltmera nödvändigt, att han fördubblar sin embetsifver; och innan man inskeppar sig med barnen, bör man väl betänka hvad det kan kosta. Men jag blott säger mitt omdöme, mrs. Ni är här den befallande, och det tillhör er att besluta. Besluta! hvilket gyckel! Den stackars Isabel lutade hufvudet ned öfver sina barn och började gråta, det enda svär hennes hjerta kunde gifva. Joyce, som nyss kommit in i rummet och hört en del af samtalet, anade genast hvad som skett. (Forts.)