Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 3

UAmA NER ——44 närmaste konseqvensen haraf är dock den, att hurudan den politiska ombildningen än kommer att bli, skola dock religionens tjenare efter rörelsens slut en gång för alla komma i en både religionen och dem sjelf mera värdig ställning till folken, än hvad nu är fallet. Det är den sista fornlemningen af medeltiden, det är det andliga feodalväldets spillror, som tidsanden nu är i färd med att rödja undan. Han vill nemligen till mensklighetens förädling på den plats, der presternas verldsliga väldes prunkande byggnad stått, uppföra den sanna kristliga ödmjukhetens tempel, och såmedelst flytta Guden när-. mare de sina. En Pariserkorrespondent skrifver rörande de senare företeelserna inom franska lagstiftande kammaren: Debatten om romerska frågan har gjort ett djupt intryck i landet och visat, att endast de extrema hafva talare, nemligen de ultramontana och de radikala, under det regeringens politik i Billault har sin ende skicklige förfäktare. Den komite, som författat adressutkastet, låter nästan alls icke upp sin mun, allting måste den vane ministerjonglören göra. Han förstår ock mästerligt, att låta jaoch nejsatserna följa så raskt på hvarandra, att man slutligen fullkomligt blir af hans mening, det vill säga, att man ej mera kau skilja svart från hvitt, Rom från Turin, Frankrike från Österrike. För öfrigt har den allestädes ifrån angripne ministern måst medgifva åtminstone så mycket, att Frankrike, då det qvarstannar i Rom, kränker den obes:ridliga rätten, att folken, alltså här söndrarne, skola få förfoga öfver sig sjelfva, och att denna rättskränkning mindre härflyter af undseende med tron eller af kärlek till någon dogm, utan af politiska skäl. Denna bekännelse ut— — gör i alla hänseenden ett framåtskridande. Det var emellertid svårt att undgå detta, alldenstund oppositionen trängde på så skarpt. Att till principen beröfva romrarne denna rättighet, skulle i en bonapartistisk ministers mun varit detsamma som att erkänna Henrik V såsom rättmätig herre till Frankrike: i denna fälla gick Billault icke. Landet vet nu likväl, att kejsaren måste antingen gifva de principer, med hvilka hans tron står eller faller, rätt, eller ock löpa fara, att denna nation frägar sig sjelf, huru det kommer sig, att en Bonaparte endast derigenom tror sig kunna sitta qvar på tronen, att han idkar legitimisternas parti. Äfven debatten om Mexico har visat, att förkärleken för drottning Isabellas af Spanien legitimistisktklerikala planer, hvilka man tillskrifver kejsarinnan Eugenie och en del at hofvet, har alldeles inga sympatier inom landet. Jules Favre begärde att i afseende på mexicanska expeditionen få veta, om den är tillräckligt berättigad och om icke någon hemlig plan döljer sig bakom den föregifna orsaken. Men detta är tyvärr att befara, för att sluta af de redan offentliggjorda aktstyckena. För det första går Frankrike sjelft tredje till Mexico, så att det är mycket möjligt, att det skall bli illa bestäldt med målets enhet. För det andra hör man från alla håll förklaras, att man ej allenast skall söka upprättelse för sina besvärspunkter, utan äfven upprättandet af en monarki. Talaren erkände, att det ser illa ut i Mexicos inre. En regering hade bildats hvilken ställde sig emot militär och prestpartiet, och i hennes spets står en civil embetsman. Han har sökt återställa ordning och förminska nationalskulden med 19 millioner piaster. En stor expedition till Mexico var af dubbelt skäl otidsenlig: den lemnade mexicanska regeringen ingen tid att befästa sin makt och göra rätt mot utlandet, och den gjorde aibräck i de franska finanserna på en tid, då desamma först af allt fordra sparsamhet. Om den mexicanska kongressen i sin nöd tills vidare inställt betalningen af den utländska skulden, är detta likväl ännu icke någon orsak till krig; ty för att göra sig betald, har man ingen rättighet att skjuta sin gäldenär till döds. Mexico har erkänt sig vara skyldigt Frankrike endast 150,000 piastrar; fransmännen fordra nu 3 till 4 millioner, men dessa fordringar äro tvistiga och ej erkända genom något fördrag. Alltså, sör att indrifva 750,000 francs, förslösar Frankrike 30 till 40 millioner. Englands fordringar äro af helt annat slag, det har att fordra 62 millioner piaster och Spanien 8 millioner; Frankrike gör följaktligen i hela saken i finansielt hänseende en löjlig figur. Mexicanarne hata spanjorerna som pesten, det är notoriskt. Hvad Frankrike ensamt med lätthet skulle kunnat erhålla, det får det blott med svårighet som Spaniens bjelpare. Man fann genast från början af fälttåget, huru hatade spanjorerna äro i Mexico. En epidemi bröt ut bland trupperna; den franske generalen vände sig till den mexicanske, och denne svarade genast, att 60 Uilamatnas wmäm .82 Tana A