Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 2

— Jag mår nu för tiden aldrig riktigt val, genmälte Isabel i urskuldande ton, den minsta ansträngning uttröttar mig. — Då skulle jag fara ut och hemta frisk luft. Att ha tråkigt skadar helsan. — Men efter det hästarne för åtta dagar sedan tog till språngs, så att jag blef så rädd, har Archibald ej velat tillåta mig mera fara ensam ut. — Det finnes ingenting att anmärka mot Johns sätt att köra, svarade Cornelia med sin vanliga motsägelseanda. Och han har dessutom kört lika mycket som er man, min fru. EE — Det var John som körde, då hästarne skyggade till. — Derföre att de gjort det en gång, behöfva de ej göra det äfven en andra gång. Ring, och säg till John, att han kör fram vagnen: det är det jag råder er till att göra. Isabel skakade med en bestämd mine på hufvudet. — Nej! sade hon, Archibald har uppmanat mig, att icke fara bort utan honom, åtminstone icke i täckt vagn. Han egnar mig nu så mycken omvårdnad! Han vet dessutom, att jag icke skulle i sällskap med bonom bli så rädd som om John körde, ifall hästarne skyggade till. — Jag tycker att ni blifvit mycket fantastisk på nägon tid, lady Isabel. — Ja, jag tycker det också, svarade hon mildt, men det skall väl gå öfver, då .. (Forts.)