Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 2

I Folkskolefrågan. Till Red. af Göteborgs-Posten. För nägon tid sedan stod att läsa uti GöteborgsPosten en uppsats af hr lektor Ljungberg, riktad mot ett yttrande af mig inom härvarande solkskolestyrelse. Jag hade ej trott mig behöfva besvara nämde uppsats på annat sätt än genom att låta uti G. P. införa det klandrade yttrandet, heldst ock Red. af H. och S. T. upptagit frågan och, enligt mitt förmenande, fullständigt utredt densamma; men sedan jag af personer, vid hvilkas omdöme jag måste fästa vigt, blifvit uppmanad att ej lemna hr lektorns angrepp obesvaradt, har jag ansett mig böra fatta pen nan för afgifvande af ett genmäle. Det är likväl med största obehag jag gör detta, enär jag ej älskar tidnings-strider, och hr lektorns uppsats är af den beskaffenhet, att dess besvarande mindre kräfver diskussion i sak än ådagaläggande af rätta: halten af den kritik hr lektorn användt mot mig. Hr lektor L. börjar sin långa artikel med att göra mig den tillvitelsen, att jag skulle hafva uttalat eller åtminstone antydt en sordran, det mitt anförande skulle vara fredadt från kritik. Anledning till denna beskyllning har sökts från den erinran jag gjorde uti G. P., att jag ej hade ringaste del uti H. 0, S. T:s åtgärd att offentliggöra mitt yttrande. Detta skedde dels för att tillkännagifva, att jag sjelf ej fästade någon synnerlig vigt vid det gjorda anförandet, dels ock för att visa det obefogade uti invektiver, sådana som dessa: och om någon lärt skrifva så, att han kan tydligt uttrycka hvad han sjelf tänker, lärer han endast genom onyttig lärdom och sjelfklok inbilskhet kunna förledas att nedskrifva eller publicera (kursiveringen är gjord af undertecknad) uppsatser fulla af inre motsägelser. Om det också är en sanning, att man stundom, för att bli förstådd, måste svara i samma ton man blir tilltalad, så hade jag likväl aldrig kunnat ana, att den erinran jag gjorde, för att påpeka det orättvisa uti nyss anförda kränkande anspelning, skulle gifva anledning till nya beskyllningar mot mig. Dessa få emellertid stå för hr lektorns egen räkning. Derefter klandrar mig hr lekt. L. derföre, att jag i mitt yttrande ej utgått ifrån några allmänt giltiga synpunkter och sedermera anstält en derpå grundad jemförelse emellan de stridande skolmethoderna. Sannerligen, hr lektorn äskar ej litet af mig! Hade jag emellertid ingått i en dylik, bär alldeles obehöflig undersökning, så skulle sannolikt mitt utlåtande, med den utförlighet hr lektorn tyckes fordra, hafva blifvit en nätt afhandling på 30 å 50 ark, ett arbete, för hvilket sannolikt ingen tackat mig, och som endast skulle hafva kostat mig en tid, hvilken kunnat bättre användas. Och jag beklagar både härvarande skolstyrelse och andra styrelser, om vid behandlingen af hvarje vigtigare (ursäkta komparativen, hr lektor!) fråga en sådan grundsats skulle göra sig gällande. Om ock en dylik afhandling här varit af nöden, så borde väl dess författande i främsta rummet hafva tillkommit icke mig utan den, som föreslog och med ifver ville genomdrifva en förändring i den hittills gällande organisationen af stadens folkskoleväsende. För mig var det tillräckligt, att angifva de skäl, på hvilka jag grundade mitt votum mot det gjorda förslaget. För öfrigt hafva dessa s. k. allmänt giltiga synpunkter så ofta och grundligt blifvit afhandlade inom skolstyrelsen, att det skulle hafva varit det största missbrukande af de närvarandes tålamod, att genom en dylik framställning söka att belysa ett förslag, för hvilket vid tillfället ingen röst höjde sig mer än motionärens. Vidare förebrår hr lektorn mig, att jag sammanblandat tvenne betraktelsesätt: det historiska eller emperiska och det, som han för beqvämligheten att hafva ett namn, kallat det spekulativa. Denna förebråelse, som smakar nog mycket af det förfaringssätt, som användes vid en desputationsakt, är helt och hållet grundlös, enär uti mitt yttrande ej finnes något annat betraktelsesätt än det empiriska, hvarom hvar och en lätteligen kan öfvertyga sig. För att visa motsägelserna uti mitt anförande påstår hr lektorn, det jag skulle hafva yttrat, att vexelundervisningen bidragit att befria menskligheten från andligt och lekamligt förtryck. Detta citat är falskt såväl till orden som innehållet. För att påpeka det oriktiga uti påståendet, att man befordrar slafveri, om man motsätter sig vexelundervisningsskolors införande, yttrade jag: edet var verkligen från andligt och lekamligt förtryck Lancaster ville befria menskligheten, då han predikade att alla verldens fattige skulle undervisas. Detta är ju något helt annat än hvad hr lektorn låter mig säga. Hvad angår mitt omdöme om härvarande vexelundervisningsskola, hvilket skulle stå i strid med hvad jag yttrat om sjelfva metoden, vill jag endast anföra att mina ord voro följande: Jag önskar blott tillägga, att jag med de gjorda anmärkningarne ej afsett något klander mot den härvarande vexelundervisningsskolan, som i många hänseenden kan mäta sig med våra öfriga skolor. Aldrig hade jag kunnat ana, att den välmenande afsigten med dessa ord skulle så missförstås, och hr lektor Ljungberg borde verkligen hafva insett, att jag med de anförda orden sökte undvika, att en aktningsvärd och nitisk lärare, som känt sig sårad af ett mitt föregående yttrande i samma sak, skulle blifva kränkt af mina gjorda anmärkningar mot den af honom följda metoden. Emeller:id har jag härutinnan ej sagt något, som står i strid med mitt omdöme om vexelundervisningen. Jag har ju ej påstått att härvarande vexelundervisningsskola är bättre än våra öfriga skolor, icke engång att den är lika god, utan endast att den i många hänseenden kan mäta sig med desamma. I hvilka hänseenden den gör detta, kunde jag ock antöra, om det erfordrades. Mitt påstående har aldrig varit, att ej något godt kan åstadkommas genom vexelundervisnining, utan endast att densamma medför vådor, som äro svåra och i många fall omöjliga att undvika. Detta öde delar den i mer eller mindre grad med alla undervisningssätt, enär ännu ingen metod blifvit uppfunnen, ej heller någonsin torde blifva det, som är fri från alla brister, liksom ock å andra sidan knappast någon metod torde vara så dålig, att ej något godt kan åstadkommas med densamma. Det mesta beror i de