Göteborgsposten – 19 mars 1862, sida 2

— Hvad skall jag väl kunna svara på en sådan fråga? Jag har ju redan sagt, att jag för er hyste en brors, en väns tillgifvenhet. i — Ack, mina lidanden skulle ha varit mindre, mumlade I hon, om man i West Lynne ej pratat så mycket om 08s. sAlla menniskor hade föreställt sig, att jag skulle bli er husstru och jag är nu ett åtlöje för hela verlden. Min Gud, hvarföre är jag icke sänkt i grafvens famn! i — Mod och lugn! Må vi båda glömma den scen, som nu egt rum, och låt oss åter såsom förr bli syskon. Tro mig på mitt ord, Barbara, tillade han med uppriktig stämma; det förtroen e ni gifvit mig skall ingenting förändra i den aktning jag alltid rönt för er. Han gjorde en rörelse liksom om han ville klättra öfver häcken; men då han fick se, att Barbara ändock stod stilla vände han tillbaka till henne. Stora tårar runno utför hennes kinder. — Är det ni, miss? hördes plötsligen någon utropa. Barbara spratt till som om hon blifvit träffad af en pvösskula. Den, som så ropade, var ej någon annan än hennes segen piga, Wilson. Hade hon länge varit der på andra sidan häcken? Vi veta det icke. Nog af, pigan förklarade, latt hon skickats af mrs Hare för att hemta miss Barbara. (Forts.)