Göteborgsposten – 19 mars 1862, sida 2

ndast vid supen utbytte han denna tunga ufvudbonad mot sin röda fez. Prinsen-värden ågs flera gånger under aftonens lopp egenändigt servera sin höge gäst, den danke monarken, och öfverhufvudtaget tyckes det för aftonen råda mellan alla en ög grad af ,.entente cordiale, samt en hemig öfverenskommelse att roa sig riktigt med vesked i erkännandet af att man befann sig ej blott i ett stort hus, uten i ett, der trefnaden ingalunda var bannlyst af etiketten. Den ende, som vissa ögonblick med sin mine och hållning tillkännagaf något liksom tvunget och icke rätt upprymdt, var till fleras öfverraskning — biskop Monrad. Icke derför att han icke dansade, men man bemärkte, att han höll sig temligen envist inne samma rum, som konungen, och helst i dennes mera omedelbara närhet, nästan som hade han velat dermed undgå att komma i beröring med någon, hvars möte vore för honom obehagligt. Några trodde sig kunna uträkna, att detta stod i något sammanhang med den omständigheten, att en herre med ett par barska ögonbryn och mycket svarta mustascher då och då visade sig i rummet utanför den ,,röda salongen och liksom kryssade der förbi dörren i akt och mening att föreställa en , effektiv blokad. Herren med de svarta mustascherna var lätt att igenkänna som härvarande repsesentant för en nordtysk stormakt och det hviskades mellan väl underrättade om att det skulle för kort tid sedan föregått saker och ting mellan kultusministern i fråga och denne diplomat, som verkligen tillräckligt kunde förklara, att man ou här såg en preussisk kanonbåt hålla ett danskt rangskepp i schack. Biskop Monrad skall nemhgen vid några tillfällen hafva raljerat med den främmande diplomaten på ett sådant sätt, att den senare funnit godmodigheten bafva en gräns; biskopen skall tillochmed hafva drifvit detta samma skämt väl långt äfven under samtal med diplomatens damer, han skall bland annat låtit dessa höra den obehaglighet, att den som vore född i Rhenpreussen, ju egentligen vore att oetrakta som — fransman (eller fransyska), och han skall för h. exc. gesandten hafva på ett bjert sätt citerat, jag tror en historia om några foglar, med tillhörande temligen närgående sensmoral. Nogaf, den utländske ministern lär funnit sig föranlåten att göra demonstrationer härötver hos sjelfva konseljpresidenten och skall dessutom hafva i rapport hem till sitt hof talat om personliga förolämpningar, som töllo tillbaka på hans fäderneslands ära. Låtom oss hoppas att det icke i allt detta ligger någon casus belli för en stormakt, med hvilken det danska kabinettet för ögonblicket plägar förtroliga internationella underhandlingar, men erkännom att biskop Monrad kan ha sina goda anledningar till att förblifva till ankars i en god och lugn vrå, när han ser att det är korsarer ute i farvattnet. H. exe. Lehman utvecklar för ögonblicket en storartad energi i fråga om — hvar den nya jernbanegården skall ligga. H. exc. Hall utvecklar en föga mindre förmedelst att tala om afskickandet af 25,000 man till Dannoevirkeställningen. Från att tala derom är det, aom ni lätt inser, blott ett enda steg till att också låta dem marschera. Skatigräfvarne. Enligt en i trakten af Bruchköbel utbredd saga, skall under en der liggande obebodd tegelstensbyggnad ligga en dold skatt förborgad, och denna sagolika rikedoms tilldragningskraft hade blifvit så stark, satt ett litet bolag af fem spekulativa bönder för någon tid sedan kommit öfverens om att söka få reda på skatten. Natten till d. 31 jan. infann sig skattgräfvarebolaget på ort och ställe; -lalla åtgärder hade blifvit vidtagna, en cirkel hade med 200 blanka gulden uppdragits på r marken och en af bolagsmännen ledde, i högrtidlig talar med en trolldomsbok i handen, beesvärjningsceremonien. Verket hade redan skridit så långt framåt, att han kunde göra sina kamrater den frågan, om de önskade mottaga de två millionerna i guld eller silfver — de tillfrågade hade bestämt sig för att helst vilja -Iha skatten i papper, emedan den sannolikt tigt genompryglade det resp. bolaget, som genast tog till bens, och togo, i stället för att fortsätta sammansvärjningen, med smak till sig —-de 200 blanka guldstyckena, som man dock n tror att en rent mensklig lag skall åter från; taga dem.