Göteborgsposten – 19 mars 1862, sida 1

— — — ——b—pI10rD-—ö— — ännu större våldsamhet, då hon kom ned på gården och Carlyle bjöd henne armen. Att befinna sig ensam med denne man var för henne detsamma som att se lifvet och lyckan födas på nytt; ty hon glömde i sin barnsliga och naiva glädje, att han icke mera var fri och oberoende. Aftonen var vacker och ljum, fastän något mörk. De gingo båda under tystnad genom parken, skuro derefter öfver vägen och gingo in i en plantering, der de kommo fram till en lång gärdesgård. På andra sidan om denna fanns en gångstig, som slingrade sig öfver ett klöfverfält och förde till rådman Hares egor. Barbara stannade. — Skola vi gå öfver fältet ? frågade Carlyle. Jag tyeker gräset är vått, och denna stig är dessutom den längsta vägen. — Ja, men vi slippa då dammet på stora vägen. — Naja, sado advokaten, nägra minuter mer eller mindre göra ingenting. — Han skulle helst vilja redan vara tillbaka hos henne, tänkte miss Hare inom sig, han riktigt brinner af otålighet. Au, mitt hjerta stilla dig, annars spränges du sönder! Carlyle klättrade öfver gärdesgården och bjelpte sedan Barbara att komma öfver; derefter bjöd han henne åter armen, Han höll den unga flickans parasoll i handen, liksom han hållit den en afton förut. Barbara kunde ej hindra sig från att tänka på denna andra afton, då de båda gått nästan samma väg ensamma, och alla de ord han uttalat, alla de oedragliga förhoppningar, hvari hon invaggat sig, genomkorsade nu plötsligt hennnes hjerna.