Göteborgsposten – 19 mars 1862, sida 1

1 angelägenheter som stå i förbindelse med den inre politiken lofvade Ratazzi att lika mycket stödja sig på män af alla partier — d. v. s. på alla dem som önska Italiens enhet och oberoende under Viktor Emanuel. Embeten skulle besättas opurtiskt och utan provinsiela konsiderationer. Styrelsen ville förena politisk enhet med administrativ deventralisation. Den skulle skrifva Sparsamhet-, på sitt banår och omsorgstullt undvika onödiga utgitter; den skulle tillika med parlamentet täfla om att göra 1862 ars budget sa läg som möjligt. Ministrarne ämnade lata diskussionerna angaende de redan för parlamentet framlagda tinausiela förslagen fortga och sätta skattkammaren i ordning. Det enda slöseri de ville tillåta sig var till förmån för nationalförsvaret. Man skulle hvarken visa sparsamhet mot armeen eller mot flottan hvilken senare kommer att organiseras efter en helt och hallet ny princip. Publika arbeten och undervisningsväsendet skola organiseras der behofvet deraf är aldra kännbarast, nemligen i de södra provinserna och på ön Sardinien. Så tll vida mneholl programmet ej ett ord som kunde anses nytt. Det var den gamla sången som först sjongs al grefve Cavour och ständigt upprepades al baron Kicavoli utan aw något deri torändrades. Om Ratazi gjorde nägon ändring deri, så bestod denna 1 hans löotte aw vett hastigt, omedelvart och verkligt utförande skulle vidtagas i alseende på de förslag och beslut som gillats al parlamentet i afseende på nationalbeväporngou. Dewa sytvar på Garbaldis lagforlåg, hvilket gick ut på att 230 bataljoner nauonalgarde skulle organiseras fornamngaat under befäl at Garibaldis oflicerare, hvilka nu utgora de tre divistonerna, på papperet, af de så kallade Sodra armeens voloutärer. Domwa ar det lockbete, med hvilket Ratazzi hoppas locka venst:a sidan i parlamentet, elter de s. k. handliugeus män, på sin sida. Baron Kicasolis tur att tala kom snart. Den djupaste tystnad rådde. Ministörens resIguerande, sade han, hade ej töranledts af nåson oemghet emellan kabinettets medlemmar. Biott tvenne gånger hade olika åsigter dem emellan gjort sig gällande och bada gängerna hade det vari råga om saker, som ej rörde uägon allmän polwusk princip. Deu ena gängen var, då Miglietti, jusuuemimstern, vill sina kollegers godkannande sramiade sin nya etrafftag. Do toskanska medlemmarne af minieterrådet rostade då lör alskaflande at dodsstraffen. Deras invändmngar bletvo dock nedtystade. Det andra sallet var en twist emellan sälmma toskanare och Cordova angående den senares forslag 1 afseende på guldmyntet i Toscana och Neapel; men dessa frågor voro at mindre betydelse och kunde aldrig kallas tor en verklig splittring inom kabinettet. Ricasolh antydde de verkliga oisakerna ull sin resiguering och yttrade, att han ville mskränka sig ull tramstallandet af endast paramentariska trandakuoner. Den 11 sistl. december, sade han, voro ministrarne skenbarigen torstarkta 1 sin position genom en myckel stor majoritet inom parlamentet. Detta var efter en läng diskussion angående de omerska och neapontanska angelagenheterna. Mimistrarne tadlades emellertid man och man mellan, dertöre au de ej kompletterat kabitettet. Men trots alla sina ansträngningar rade det ej lyckats dem att föröka sitt antal ned en inrikesminister. Dev stod inom paramentet, hvarpå de räknat, var derföre mera kenbart an verkligt och hade svikit dem i ner än ett fall, då, i frågor al mindre betytnhet de ej blott blitvit otillräckligt undertodda, utan afven ullochmed hindrade af sina orogitna anhängare. Emellan representanteras slortroendevota och deras hållning i öfrigt ar en motsägelse, hvilken kunde betraktas