Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 2

han bade redan länge varit van vid sin systers mer eller mindre bäska komplimenter. Men Isabel, som kände sig wed hvarje dag bli alltmera fästad vid sin man, kunde aldrig höra honom anfallas på detta sätt, utan att känna sig smärtsamt berörd deraf. ! — Det är väl, att ej alla äro af eder tanke, tillade I Carlyle och kastade en betydelsefull blick på sin husru och på Barbara, hvilka båda tagit plats vid bordet, derå th6et var serveradt. Aftonen förflöt utan någon vidare tilldragelse, och då pendylen slog tio, reste miss Hare sig hastigt upp från stolen. — Jag visste ej, att det var så sent, sade hon; det måtte troligen vara någon här, för att hemta mig. — Jag skall göra mig underrättad derom, sade lady Isabel. Carlyle ringde, men någon piga hade ännu icke hörts af för att följa miss Hare. — Då kan ju Peter följa mig. Min mor har utan tvifvel gått till sängs och min far bar glömt att skicka hit någon. Jag vill ej tillbringa natten ute eller finna dörren stängd. — Såsom det redan händt er en gång förut! inföll Carlyle med särskild tonvigt på dessa ord. (Forts.) ———— -———— ————— —