Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 2

halsband. Man säger att de engelska tidningars korrespondenter, hvilka berättade det fransmännen plundrade kejserliga palatset i Peking innan engelsmännen hunnit ankomma dit, ej hade orätt i sina påståenden och att general Montauban fyllde sina fickor ur de kinesiska kejsarinnornas jnvelskrin. Ibland de dyrbaraste rot han gjorde för att använda till sitt enskilda bruk, vore tvenne halsband, af hvilka det ena bestod af ett slags mycket sällsynta gråa perlor, och det andra af diamanter, smaragder och jättestorarubiner. Vid sin återkomst till Paris gjorde grefve Palikao, som ej serdeles förstod sig på ädelstenar, en present af det gråa perlbandet till kejsarinnan, som, då hon ej tyckte om infattningen, sände det till sin juvelerare för att få det omgjordt och på samma gång begärde att få veta dess penningevärde. Juveleraren som trodde att man hade ondt om penningar i Tuilerierna — det var nemligen under den finansiela krisen som detta skedde — erbjöd för det dyrbara smycket 1,800,000 francs, ehuru dess värde vida öfversteg denna summa. Trots sitt anseende för grofhet, hvilket gör generalen så föga omtyckt i Paris, gaf han dock ett nytt bevis på sin artighet mot damerna genom ait bege sig till den nyligen anlände hertigen af Malakoffs hotell, åt hvars hustru han såsom present erbjöd diamanthalsbandet, hvilket skall hafva varit ännu dyrbarare än perlbandet. Hertiginnan, som förstod dylika saker bättre än grefve Palikao, sade att hon ej kunde mottaga det förrän hon visat det för sin man. Då denne fick se det gick han direkte till Tuilerierna, visade halsbandet och frågade hvad han skulle göra. Kejsaren säges hafva svarat: ,,Då kejsarinnan emottagit ett annat nästan lika dyrbart, kan jag ej inse hvarföre ej hertiginnan skulle kunna göra detsamma, hvarefter hertigen stoppade smycket i sin ficka. Då gifvaren fick veta värdet af de juveler han bortgifvit, skall han, enligt sammanstämmande berättelser, ha varit på branten af förtviflan öfver att på detta sätt ha släppt rikedomen ur sina händer. En välvillig pratmakare säges sedan i sin ordning ha i Tuilerierna berättat om den ångest hvari generalen befann sig. Kejsaren skall ha haft mycket roligt åt denna berättelse, men för att ersätta hans förlust, framlade han det förslag hvilket sedermera förskaffat honom så mycket obehag. Denna anekdot är fullt och fast trodd af åtskilliga deputerede, hvilka anse sig mycket förolämpade af att ha blifvit gjorda till medel, genom hvilka ,, madame Malakoffs halsband skulle betalas.