Göteborgsposten – 17 mars 1862, sida 1

dels af the Horticultural society och dels at de nuvarande komiterade. Man har god utsigt att tå allt i ordning till 1 Maj. Dametoiletterna. Den stigande lyxen bland damerna har i England framkallat en nätt liten bok, hvilken utgor ett lika qvickt som begabbande persitlage olver de ötverdrifna fordringar, hvilka nu tör tiden många hustrur och dottrar göra på sina männers och faders borsar. Boken bar som motto bilden af en ung man, hvilken makligt lutande sig i en amerikansk gungstvl, roker en cigarr och dertill utropar: Och vore jag rik som en Kresus också Jas fruktar, som gift, man i längden ändå Val svårligen godt kunde stå sig; Ty hur man än strätvar, och knogar, och sparda hjelper det ej, då en hustru man har, Som ingenting var alt ia på sig! Ingenting alt ta på sig! ar också egentligen biteln på den udseohga sauren. Det är just detia utrop, hulket de damer läta höra, som ha aldra största mangden klader. Nothing to wear! utropar den täfanga unga engelskan, medan hon ej kan göra siti val derfore att hon har alldes för mycket att valja bland. Detta skildras isynnerhet mycket komiskt i tredje kapitlet at nämnde bok, der en ung dam, bjuden på en bal, förklarar att hon ej kan gå dit, emedan hon alls icke har något alt taga på sig. Man foreslär henne att hon skall begagna sin mörkröda sidenmoirgekläd-. ning. — Den är litet för mork, blir svaret. — Nå än den af himmelsblåvt siden? — Den är för ljus. — Eller den rosenroda? Den är för tung. — Så lag då tyll öfver atlas. — Hviu kläder mig icke. — Nå den perlgråa moirgeklädningen? — Dertill höra äkta spetsar, och sådana saknar jag alldeles. — Eller dsn förtjusande klädningen af hlasfärgadt siden ? — Ja, den vore bäst, men den är hos sömmerskan för att ändras. — Nå den nya ljusgula — — Det är alldeles omöjligt. Den fatala tru Smithson bar nyss eu dylik, och nu kan man ej ha en sådan der hon finnes. — Än den magwfika balkläduingen från senaste hof-festen? — Åh gudbevars, den har jag redan degagnat tre gånger. Till hvarje kapitel hör en liten natt karrikatyr, förestallande någon efter sista modet klädd dam, som klagar öfver att hon ingenting har att taga på sig. Ingenting fattas i de eleganta drägterna, bvarken de moderna brokiga underklädningar, öfver hvilka de yttre äro uppfästade i festoner å la Watteau och låta se den sirliga fotbeklädnaden, eller de pittoreska burnus-kapporna, de koketta hattarne a la Mousquetaire eller de eleganta garneringarne, — korteligen: allt är så noga och så väl tecknadt, att damerna skulle kunna begagna buken som modejournal. Underskrifterna under de små bilderna innehålla dock den bittraste satiren; i samma ton som välgörenhetsinrattningarne antaga i tidningarne. då de aigifva sina berättelser om nöd och elände, yttras: , Vid närmare undersokning befanns det, att den stackars varel-en en längre tid lidit total brist på äkta spet-ar?, eller ,trots alla bemödanden hade hon ej lyekats så en kaschemirschal.