Göteborgsposten – 17 mars 1862, sida 1

Den lustigaste teckningen är dock ven äktenskapsscen på en resar; mannen bär i handen en liten nattsäck, fylld med hans toalettbehof; frun deremot står emellan tiv stora koffertar och askar och jemrar sig öfver att hon måste taga med sig så litet kläder: hon kommer ej att vid hafsbadet tå något att ta på sig! Då man ser huru lusten for resor allt mera muagaer, inser man lätt huru förarglig och be-varlig en dylik öfverfrakt måste vara för de äkta männen. Man börjar verkligen på att tvifla om damerna äro rät: kloka. Skall ingen qvinna, frågar man sig, gifva de öfriga det goda exemplet at att återvända till en enklare drägt? Skola kommande generationer kunna foreställa sig att våra unga damer till en enda baldrägt behöfva minst ett halfi dussin kjolar, hvilka hvardera i medeltal kunna antagas till 6 alnar vidd. Detta gör att 66 alnar tyg behulves, utom ofverkläduingen, och då denna mäste vara minst tio alnar i vidd, så åtgår till densamma omkring tjugo alnar tyg. Ingen salong, intet rum i et än så väl inrättadt privathus är numera tilirackligt stort för art inrymma ett sällskap i haltoaletter. Det år on både omklig och lojliig anblick att se den lörtviflade värden och värdinnan och ännu mera de uppassande betjenterne som maste bana sig väg emellan de tusende hindreu al fiskben, ståltjedrar och stärkta kjolar. Om behag kan det ej blifva fråga hos dessa kringvandrande luftbalonger. Om de dock ville jomfora sig med t. ex. antkens Hebebilder, eller med Den beslojade såuggudinnan i något museum, till hvilka forntidens qvinnor lemnat förebilder, skulle de kanhända torstå av deras skönhet försvinner och deras behag gå förlorade i dessa burar af tål och starkt tyg. Toiletten är nu för tiden en verklig tyvann, hvilken slår qvinnornas förstånd i sjerar; alla kläda sig efter ett mönster. Det gilves ej mera någon originel id eller sjellständig åsigt ibland dem. Det är på satiren börjar allvarsamt använda sina vapen emot detta onda. SPD —