Göteborgsposten – 15 mars 1862, sida 2

som nedfallt sin slöja, sörblef tyst och sökte uttolka a den skrift, som man graveradt på grafvärden. Djupa onyftningar pressade sig fram ur hennes bröst. — Lugn, mitt barn, sade Carlyle och tryckte varmt hennes band, lugn, jag beder dig derom. — Jag tycker att det var liksom i går, som han var med mig här i kyrkan, stammade hon, och nu... nu hvilar ban dernere! Carlyle vände tvärt ryggen åt grafven och uppmanade Isabel att göra detsamma. Han gjorde detta, för att icke utsätta sig och sin maka för de förbigåendes nyfikenhet. — Jag tycker, att man bort omgifva grafven med ett jernstaket. Tycker icke du så med? frågade Isabel, som med en stor ansträngning öfver sig sjelf nästan öfvervunnit sin sorg. — Det var min tanke, sade Carlyle, och jag har talat med lord Mount Severn derom, men han förklarade sig ej inse behöfligheten deraf. Jag lofvar dig, att se till att det blir gjordt. — Nu får du åter utgifter för min skull! Carlyle fästade på henne en orolig och forskande blick. Han frågade sig sjelf, om Isabel möjligen haft kännedom om de förebråelser, som hans syster ständigt gjorde honom. — Hvad säger du, Isabel? utbrast han, är det icke min ougt att göra så? — Och jag, sade hon med en suck, jag skall aldrig kunna gifva dig bevis på hvilken tacksamhetskänsla jag röner. Han såg åter på henne, men denna gång med ett leende, som genast utplånade skrynklorna i bennes panna.