Göteborgsposten – 13 mars 1862, sida 2

— Jag var rädd, då Marvel lemnade mig ensam, hviskade hon och grep tag i hans arm, som hon härdt höll fast. Jag har velat kalla dig hit, men jag fann ej reda på klocksträngen, och detta oroade mig ännu mera. Jag satte mig derefter i denna länstol och dolde ansigtet i mina händer, medan jag afvaktade din ankomst. — Jag beklagar, att jag ej infunnit mig förr. Men hvad kan orsakan vara till denna din rörelse? — Åh, tala ej med mig derom! jag var tokig. Jag förföljdes af dystra idåer, min hjerna omtöcknades. Gyckla ej med mig, Archibald. Detta rum är detsamma, i hvilket min far dog. — Stackars barn! mumlade Carlyle sakta. — Ett förfärligt minne vaknade plötsligt upp i min själ, fortfor hon, ett minne, hvarom du säkert aldrig hört talas. I Det är frågan om en historia om flädermöss, som tjenstfolket I berättat mig. Jag tyckte att de ännu voro qvar der vid detta fönster, utanför rutorna. Jag var rädd och vågade ej se åt sängen till, af fruktan att der återfinna . . . Men jag ser nu, att du blott skrattar åt detta. Carlyle log verkligen; han log, ty han visste detta vara bästa sättet att lugna en öfverretad hjerna. Han gick bort till kakelugnen och drog på klockstränI I gen, för att visa henne, hvar den hade sin plats, ty den hade flyttats, sedan hon lemnat East Lynne. (Forts.)