Göteborgsposten – 13 mars 1862, sida 2

hälles ständig utkik ester hvalar och de soglar, hvilka bruka åtfölja sillstimmarne, hafva sett dessa komma så nära under land, att man kan antaga att sillen kommit in på fiskplatserna, ro garnbåtarne ut med sina garn. Huru lång deras tur då blir, beror dels af bostädernas läge och dels af sillens afstånd från land. På hvarje båt reser från 6 till 10 man, allteftersom båtlagena förut hafva indelat sig och efter väderlekens beskaffenhet. På de långa nordfjordsbåtarne ser man ofta 8 å 10 man, under det de från södra distrikten i allmänhet blott hafva en besättning af 6 å 7 man. När garnen äro utsatta vänder hela flottiljen tillbaka. Påföljande dag i gryningen resa alla, hvilka hafva garn i sjon, ut för att draga dem, och de hafva då, om vädret är dåligt, ofta en mycket svår resa. Hvar och en söker naturligtvis i det längsta att komma till sina garn, för att icke få dem öfverstående till en annan dag, hvarigenom ej allenast den fångade sillen skulle skammas, utan möjligtvis äfven fiskredskapen skadas eller gå förlorad. Har man väl fått garnen med sillen ombord, vänder man åter mot land, dit fiskarena helst inträffa midt på förmiddagen. Nu plockas sillen från nätena, säljes eller levereras efter styckeräkning vid salterierna eller till fartyg, hvilka ligga redo att föra den till längre bort liggande salterier. Fiskarena äta nu sin middag, ordna sina nät och begifva sig åter ut för deras utsättande i hafvet, hvilket vid vite skall vara afslutadt 2 timmar efter solnedgången. År fiskaren ändtligen färdig härmed och återkommen till sin bostad, inträder först en ordentlig hvila efter en utomordentlig ansträngning i 14 å 16 timmar. Om sillen står nära land och väderleken är vacker, företaga många en sådan resa 2 gånger på samma dag. Eger ett fiskelag två båtar, hvilket ofta är händelsen, delar sig besätiningen och använder båda två, hvarvid naturligtvis mera arbete behöfs, men äfven större förtjenst faller på hvar person. Skulle man någon dag icke lyckas att kunna arbeta sig ut på sjön för att vittja de under gårdagen utsatta näten, så måste dessa med den Bill, som kan finnas i dem, blifva qvarstäende tills stormen bedarrar. Då uppsökas de, så vidt sådant låter sig göra; ty vid sådana tillfällen går ofta en stor del förlorad. Den fångst, som göres på sådana nät, är den s. k. sjöståndna sillen, hvilken äfven säljes, oaktadt den ofta är så skämd, att den obetingadt borde förkastas, alldenstund den ej allenast åstadkommer en simre handelsvara, utan ofta, när den utskeppas, vrakas i utlandet. Större delen af den fiskade sillen saltas af köpmän i Bergen och Stavanger eller af handlande i distrikteraa, och denna sill blir den bäst behandlade, ehuru visserligen ändock mycket står öfrigt att önska i afseende på den ringa omsorg, som användes för att få den så färsk som möjligt i salt. På senare åren har äfven en stor del bönder från fjordarne byggt sig salterier, synnerligast vid Kinn och kringliggande oar, och här bereda de den sill, som de antingen sjelfva med tillhjelp af eget folk kunna fiska eller ock af andra inköpa. Denna sill är af vida sämre beskaffenhet, synnerligast emedan den ealtas otillräckligt, och fast den alltid kan afsättas i Bergen, blir den dock ofta en orsak till förlust för köpmannen på de utländska marknaderna. Sämst behandlad blir dock den sill, hvilken fiskarena sjelfva förse sig med under fisket. Nästan hvarje man medför till fiskeplatsen ett par toma tunnor och något, ehuru alldeles otillräckligt af salt, för att för egen räkning kunna förse sig med litet, antingen till förbrukring i hemmet eller till afsalu i distrikterna. När nu fisket går raskt undan, kastar fiskaren, som icke har något hus för saltning, sillen upp på stranden, så att man vid de besökta fi-keplatserna. ser i hvarje grop på stranden sill ligga hela 8 å 14 dagarne utan att röras. Detta är der s. k. landkastade sillen, och om den ock är kommen på land straxt vid fiskets början, blir den dock icke behandlad förr än fiskaren får tid dertill, d. v. s. när fångsten på sjön icke längre uteslutande sysselsätter honom. Kommer frost under tiden, går det väl något så när för sig; men kommer i stället rega och mild väderlek under det sillen sålunda ligger under öppen himmel i väta och slask, kan man lätt tänka sig hvilken förändring en så ömtålig vara undergår under den långa tiden innan den kommer i saltet. ÄAfven om saltningen slutligen blefve tillräcklig, skulle den ändock lemna en föda, som endast kunde täras af bonden i norra Ber