Göteborgsposten – 13 mars 1862, sida 1

samfundet och dömdes derföre af dess rättsinnehafvare till bålets död. Luther följde Huss i spåren. Han uppträdde otvetydigt mot det kyrkosamfund, ur hvars sköte han utgick, och de lutherska kyrkorna äro ovedersägligen följden af ett lyckligt uppror mot laglig öfverhet. Luther blef at katolska kyrkans lagliga ötverhufvud bannlyst, förklarades sedan i acht och undgick kanhävda endast genom folkmeningens och mäktiga furstars beskydd Huss öde. Endast tillfölje af oklar och partisk uppfattning af förhållandena kunna vi afsky och fördömma de embetsmyndigheter, af hvilka dessa män dömdes och straffades. Lika litet som vi äro berättigade till det antagandet, att våra prelater af enskilda, orena bevekelsegrunder åklaga och efter vårt lands lagar dömma samhällsmedlemmar, hvilka genom yttrade meningar uppträdt mot statens religion; lika livet äro vi berättigade till dylikt antagande med afseende på de grekiska, judiska och romerska embetsmyndigheterna. ) Enligt deras uppfattning voro Sokrates o. 8. v. förbrytare mot samfundslagarne, hvarföre de ej blott lagligen kunde utan äfven borde bestraffas; ty det står illa till i ett samnälle, der oupphäfna lagar blitva kraftlösa. För oss är deremot dessa martyrer, långt ifrån att vara brottsliga, mensklighetens ådlaste hjeltar, de värdigaste föremål för kärlek, vördnad och dyrkan. Huru lösa denna motsats? Jo, vi hylia, medvetet eller omedvetet, förnuftets och den kristliga kärlekens lag, som säger, att hvarje positiv lag, som binder samveten, är en af de största orättvisorna i de menskliga samfundsinrättningarna. Inför denna lag, men också — menskligt taladt — endast inför denna, äro Sokrates o. 8. v. obrottsliga och rena. Huru länge skall samvetstvånget, som vällat och vållar så mycken förföljelse i strängare eller mildare tormer, kränka de enskildes heligaste rättigheter? Huru länge skall det vara eller anses vara ett för mensklighetens jemna utveckling nödvändigt ondt?