Göteborgsposten – 12 mars 1862, sida 2

iklädt sig sin vackraste klädning af svart siden. Snart kom en elegant vagn, dragen i starkt traf af fyra posthästar, och stannade vid trappan. Under den månad som förrunnit hade Cornelia haft tid att undertrycka sin vrede, och hon hade kommit derhän att kunna säga till sig sjelf, det hon gjorde bäst i att dölja sin harm och visa sig lugn. — Hura! ni här? utropade Carlyle och sprang uppför trappan. Det är mycket vänskapligt af er, Cornelia. att sålunda vara tillreds för att möta oss. Isabel, fortfor han, låt mig presentera för dig min syster. Lady Isabel räckte henne sin hand, och miss Carlyle ansåg sig gerna kunna gå in på att röra hennes fingerspetsar. Carlyle lemnade dem tillsammans och vände tillbaka till vagnen, för att söka efter några saker, som han hade glömt. Miss Carlyle förde då den unga hustrun in i ett litet rum, der hon låtit på ett bord anordna en qvällsvard. — Om ni så önskar, min fru, sade hon med en torr och sträf ton, kan ni, innan vi äta, gå att byta ut er resdrägt. — Tack, genmälte Isabel, vi ha dinerat och jag är ej längre hungrig. Jag vill heldre stiga upp för att hvila mig. — Vill ni då icke förtära någonting? frågade miss Cornelia. — Jag är törstig, och en kopp thå skulle nu göra mig godt. — The! vid denna timma! brummade den gamla mamsellen. Men hvad tänker ni på? Då skulle ni ju icke kunna sofva på hela natten. Vi ha dessutom ej något varmt vatten.