Göteborgsposten – 12 mars 1862, sida 1

— — m — tare mellan hans egen liberalitet och de privi legierade klassernas stockblindhet och fana: tism; att hans kusin prinsen uppträder som bä rare af 1789 års stora grundsatser, har har möjligen ej heller i sitt innersta inre någo! emot, men att quartier latin sticker hufvu det upp som moralitetens målsman (Lvive la moralit! var studenternas härskri här omdagen), och att pros. Renan skulle förg. sig redan i första timman, det kan han omöj ligen finna sig i ooh på ett sådant oskick måste der göras en ända. Hur skall de göras? Att representationen icke vill ge pen gar till grefve Palikao, oaktadt kejsarens ut tryckliga önskan, detta är ett farligt exempel äfven detta kan ej gerna tillåtas ostraffad passera. Videat imperator ne quid... General Montauban-Palikao kommer frå Kina, efter att ha plundrat Peking, lika ani merad som han ailtid varit. Han är ett såll Han är måhända en af Frankrikes aldra otå taste äror, och det vill säga mycket. Hai sitter sjelf i senaten, öfverhöljd med lagrar men Äcriblerad med skulder. Det är far för att denna lysande bedrift skall sluta met att undangömmas i ett gäldstugufängelse Kejsaren har velat förekomma denna skanda senaten, som icke älskar generalen, önska den måhända af hela sitt hjerta. Den son demonstrerar mot kejsardömets illustratione! demonstrerar mot kejsardömet sjelf. I sjelfvverket är detta en af de ledsammaste för vocklingar kejsar Napoleon hittills varit ut för. När kejsaren hade bestämt sig för at skicka Montauban till Kina och meddelad detta åt en af sina marskalkar, jag tror de var Pelissier, yttrade denne: , Valet är s till vida godt, sive! han skall veta att lägg bänderna på les magots, (kinesernas porslins gubbar, men äfven liktydigt med hvad vi p svenska kalla: styfrarne.) Han lade gansk riktigt sina händer på les magots, och doc har han af allt detta intet annat qvar än små denamnet conte (comte) chinois. Apropos om ordlekar! Ni känner de nästan vidunderlige mördaren Dumollard, all flickors och tjenstepigors skräck i trakten a Lyon, ni känner äfven den store lejonjägare Gerard i Bone i Algeriet. Charivari i Paris som gerna ville göra en ordlek öfver Mon tauban, men icke törs, gerna också öfver kej sarens närvarande förlägenhet, men icke vå gar, roar sig i stället ganska oskyldigt me att framkasta följande frågor: hvad ä skillnaden mellan hrr Girard och Dumollard Svar: den senare dödar alla pigor (bonnes i Lyon, den förre alla lejon (lions) i Bone. Men vi gå tillbaka till allvarsamma ting Professor Renan är uppenbart en djerf före läsare, men detta visste man förut. Hvarfö blef han då professor? Med vederbörande vilja, för att förarga papisterna? Annat ä knappast troligt. Men han tog för hett i, he tare ännu än lektor Ljungberg. Den påflig nuntien fick genast ett par embetsbröder me sig, tvenne franska kardinaler, och begaf si till Tuilerierna, men det är betecknande att han adresserade sig först icke till kejsö ren, utan till kejsarinnan. Det var kejsarir nan, som, upprörd i hela sitt dygdiga vi sen rusade in till kejsaren och utropade ,detta går för långt, min herre och kejsare ni är sjelf katolik och ni kan tillåta sådan: oh, et homme, et homme! Emellertid hade Renan hållit en föreläs ning och denna enda skall tilläfventyrs hafv större följder i Frankrike, än ögonblicke märker. Frankrike, alltid intressant, är det fö närvarande i en högre grad, än på länge; böra dock icke derför glömma, att det i vi