Göteborgsposten – 10 mars 1862, sida 1

AWAWC3 9—.llt St tktm — att icke låta det andliga innehållet nedtryekas af formens realistiska tyngd. Under senare hälften af sin bana fann dock kostnären rätta jemvigten mellan; båda. i d1826 infördes Scheffer i hertigen af Orleans familj, och nu lades grunden till detta varaktiga och vördnadsfulla vänskapsförhållande, hvilket länder båda parterna till åra, så mycket mera som Scheffer med sitt oafhängiga sinne visste hålla sig fri från allt ovärdigt kryperi. Han gaf mera än en gång exempel härpå. Under en lektion, som Schetfer gaf barnen i den kungliga familjen, för glömde en af bröderna den aktning han var sin lärare skyldig och begagnade sig af opassande uttryck mot honom. Scheffer visade honom derföre från lektionen. Då drottningen sedan blandade sig i saken och sökte att få straffet upphafdt af-ade sig Scheffer platsen. De öfriga barnen voro så ledsna öfver förlusten af sin lärare, att de på det itrigaste bådo honom återvända. Men han blet obeveklig, tills slutligen konungen sjelf förenade sina böner med barnens. Scheffer ingick då på att återtaga undervisningen, men blott på ett vilkor, att den ohörsamme lärjungen ej vidare skulle få deltaga i lektionen, och denne törblef ätven ganska riktigt utesluten. Åfven mot konungen visade han beständigt samma oberoende. Tvenne gånger visade Scheffer Ludvig Philip och hans familj vigtiga tjenster. Han var bland dem som outtröttligast kämpade under de ärofulla dagarne 1830. På morgonen af den tredje och afgörande julidagen, den tretionde således, befaun sig Scheffer helt uttröttad i sin bostad vid Cuaptalgatan, då hr Thiers öfverraskade honom med ett besök. Här är jag nu Sheffer; jag behofver er; allt är i ordning. — Huru? ar allt i ordning ? frågade Scheffer lugnat. Jag menar, sade Thiers, att jag varit på stadsbuset och talat med medlemmarne af municipalkomunssionen och derefter äfven med parti:edarne hos Lafitte. Nu har jag ett meddeande till hertigen af Orleans, uvilket ni mäste hjelpa ung att frambringa ull Neuilly. NI menar således att jag skall folja er våsom en slags fullmäkug trån parutedarne? Naturligtvis, svarade Thiers, och bland annat dertore, att jag vet, det ni har en god bäst i ert svall; ty vi kunna ej fortskatfa oss annat än ridande. Nej, visserligen icke; varrikaderna skulle hindra en vagn att komwa tram. Mon hur skall jag sjelf få mig en hast! frågade IThiers; på en at edra stora springare kan jag icke sitzta-. Detia såg atven Sheffer och skyndade derfore ull sin vän, unga Neys stall, der ban lånade en unndre häst, som passade for hans vans lilla person, hvarefter båda gemensamt sforetogo den viguga färden. Barrikaderna lade dem il alla fall binder i vägen, hvilka dock Scheffer, såsom otvad ryttare med lätthet sprängde otver. Thiers åter kunde omöjligt ettergora nans manövrer, men hjelptes ull all lycka nelt godmodigt af folket som lyste otver bäde uonom och hans häst medan de rätt hjertligt skrattade åt le petit commis och hans klena ridkonst. Alldenstund Thiers var klädd 1 hvita strumpor och skor samt hade glasögon, så rättfärdigade verkligen hans yttre utseende de många elaka speord, som haglade omkring honom. Då slutligen de båda ryttarne hunmt utom barrieren omgåätvos de af en kara folk ur lägsta klassen. vart bege ni er, Messieurs? — Det angår er icker. — Nåval, då skola vi också låta några at vårt folk ledsaga er, för att se hvart ni taga vägen. Och derpå borjade ett par blusmän, båda beväpnade och till häst, att följa dem. De hade ännu ej hunnit långt, då Thiers helt lugnt sade till sin ledsagare: Ecoutes mon