Göteborgsposten – 7 mars 1862, sida 1

rr 9 ———— Francis Lenison befann sig i salongen och den unga flickans hjerta var nära att sprängas; denna våldsamma hjertklappning tycktes säga henne, att hon icke borde gifta sig med någon annan. — Hvar håller ni er då? sade han; har ni hört omtalas vårt missöde med poneyn ? — Nej, var hennes svar. — Jag körde Emma in till staden. Poneyn blef rädd, stegrade sig, slog bakut och föll på knäna. Emma kastade sig förskräckt ur vagnen och vände ensam tillbaka hit. Jag gaf djuret tillrättavisning och förde det tillbaka till stallet. Jag anlände dock i tid, för att hinna bli presenterad för mr Carlyle. Han ser i det hela taget ut som en god karl, och jag får gratulera er. Hon såg upp mot honom med sina klara ögon. — Frukta ingenting, fortfor kaptenen; vi äro en famille och jag skall ej förråda hemligheten. East Lynne är ej att försmå, och jag önskar er all möjlig lycka, Isabel. — Stor tack, sade hon med en något ironisk ton, under det hennes barm våldsamt häfdes och läpparne darrade. Ni frambär väl tidigt edra lyckönskningar, kapten Lenison. — Är det för tidigt? Emottag då mina valgångsönskningar för den stund, då den rätte kommer. Jag sjelf står för egen del utom cirkeln och jag vågar ej tänka på att inträda i det äkta ståndet. Jag har liksom många andra drömt derom, men jag vågar ej på allvar bestämma mig derför. En fattig karl med en mycket oviss framtid bör nöja sig med att fladdra omkring som en fjäril kanske ända till döddagar.