Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 3

Hon såg på honom och väntade en närmare förklaring af hans ord. — Om mina ord såra er, lady Isabel, så bry er ej om dem, utan förlåt mig. Kan jag . . . vågar jag ... erbjuda er att återvända till East Lynne som dess herrskarinna? Hon förstod alldeles icke meningen med hans ord. — Återvända till East Lynne som dess herrskarinna? upprepade hon förvånad. — Och som min hustru. Det var nu ej mera möjligt att missförstå honom, och slaget och öfverraskningen voro stora. Hon hade stått der vid Carlyles sida och helt förtroligt samtalat med honom i känslan af att han var hennes uppriktigaste vän här på jorden. Hon hade i sitt hjerta slutit sig intill honom såsom till en god tillflyktshamn. Hon älskade honom nästan som en broder och hon låt villigt sin hand hvila i hans. Men att vara hans hustru! Denna tanke hade aldrig förrän nu på något sätt visat sig för henne; hennes själs första rörelse var ovilkorligt motstånd, och hon ville, för att uttrycka denna känsla, taga några steg tillbaka och taga sin hand ur hans. Men Carlyle tillät det icke. Ilan ej allenast behöll qvar denna hand, som man ville taga tillbaka, utan fattade äfven den andra, och börjads nu då isen väl var bruten att tala varma ord af kärlek. Icke några betydelselösa, poetiska fraser om hjerta och smärta och kärlek i döden, utan dessa hjertats allvarliga ord, som vittna om en djup tillgifvenhet och äro beräknade att göra intryck på själen, såväl som på öra och hjerta. Och det är möjligt, att Isabel skulle,