Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 2

— Ånnu icke. Jag bar gifvit ut temligen mycket penningar för denna egendom, och den måste nu betala hvad jag lagt ut. Den genom Carlyles ankomstj förorsakade förvirringen hade försvunnit, och Isabel var åter blifven sig sjelf, d. v. s. blek och sorgsen. Han kunde ej annat än högt anmärka, det han fann henne förändrad. Jag kan ej vänta mig att må så väl på Castle Marling som på East Lynne, svarade hon. IIon fästade på honom en blick, som han aldrig skulle glömma, en betydelsefull blick, i hvilken lästes den djupasto förtviflan. — Nej, sade hon och skakade på hufvudet, jag kan icke stanna qvar här; jag är alltför olycklig! Jag har icke sofvit hela natten, endast för att bråka min hjerna med att utfundera, hvart jag skall bege mig hän. Jag vet ej, hvad jag skall göra. Jag har ingen enda vän i hela verlden. Man bör aldrig i barns närvaro högt uttala, hvad man önskar hålla doldt, ty man kan vara säker om att de förstå mycket mera deraf, än man skulle vilja. Ordspråket talar sannt: små grytor ha också öron. Lord Vane närmade sig till Carlyle. — Isabel har i dag på morgonen sagt mig, att hon vill lemna oss. Skall jag säga hvarfore? Min mor slog henne i går, då hon var ond. — Tyst, William! afbröt lifligt den unga flickan, bvars ansigte plötsligt blifvit alldeles purpurrödt.