Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 2

Isabel lutade sig ned öfver barnet. Detta var ett sätt att dölja den förvirring bon rönte. — Du känner ej denne herre, sade hon, Det är inr Carlyle, som varit mycket god mot mig. Den lille lorden höjde sina kloka ögon upp mot advokaten, liksom för att studera honom och lära känna hvem han var. — Jag skall tycka om er, sir, ifall ni är god emot Isabel, sade han. Är ni det? — Mycket god, mycket god, mumlade den unga flickan. Derpå lemnade hon William och vände sig till Carlyle, utan att dock våga se på honom. — Jag vet ej huru jag skall uttrycka mig, stammade hon; jag borde tacka er. Jag tänkte j begagna mig af... men jag ... jag... — Godt! afbröt han skrattande; jag vet ej hvarom ni talar. Jag har en stor olycka att meddela er. För ett ögonblick bortryckt från de tankar, som beherrskade henne, höjde hon plötsligt hufvudet och lät honom sålunda få se hennes lägande kinder och blyga ögon. — Två af edra fiskar äro döda, återtog advokaten, guldfiskarne. — Döda? — Ja. Jag tror att det är kölden, som dödat dem. Ni minns väl de kalla dagarne vi bade i januari, det var då de omkommo. — Ni har varit mycket god, som vårdat dem så länge. Och säg mig, fortfor hon, huru är det på East Lyone? Bor det någon på det vackra slottet?