Göteborgsposten – 5 mars 1862, sida 2

— Jag har ingenting godkännt, återtog grefven kallt, det är jag sjelf och jag ensam, som väckt detta förslag. Kunde jag väl lemna henne på gatan? — Det angår mig icke. Men jag rill ej ha henne hos mig. — Betrakta saken mera lugnt och tönk öfver den utan förut fattad föresats och isynnerhet utan passion. Hon är faderoch moderlös och alldeles ensam i hela vida verlden. Jag är hennes närmaste anförvandt, och då jag ärfver Mount Severns egendomar, ärfver jag äfven titeln. Det vill säga, jag bar förbindelser att uppfylla. Om jag äfven medgåfve, att jag skulle ba nog hårdt hjerta, för att kunna öfverlemna Isabel åt hennes sorgliga öde, skulle dock anständighetens lagar nödga mig att emottaga henne hos mig. Är ni icke af samma tanke? — Nej! nej! svarade grefvinnan. jag skulle förbjuda henne att inträda inom vår boning. — Hon är nu i Castle Marling, fortfor den nye pären, och hon skall stanna qvar der. När ni sjelf kommer tillbaka hem, skall ni icke våga köra henne på dörren, eller skicka henne till någon fattighusstiftelse, eller skrifva till någon af drottningens ministrar, för att åt henne utverka en lifstidspension, nej, ni skall icko våga det, ty ni vet nog, huru verldens opinion skulle i så fall uppresa sig emot er. Jag tycker, att ni skulle kunna visa er litet adelmodigare, Emma. Lady Mount Severn svarade icke. Hon bade tillräckligt godt förstånd, för att inse, att det var svårt för henne, att tillbakavisa sin mans skäl, och att Isabel ej kunde öfverlem