Göteborgsposten – 5 mars 1862, sida 1

hade, nog tillgängar för att kunna köpa sig en sorgdrägt. Smichens berättade detta hos Herberts, och hos Herb ertsfick jag veta det? Är det sannt, Archibald? Carlyle kunde ej afhålla sig från att skratta. — Jag förvånar mig blott öfver en sak, svarade han, och det är, att man äfven påstod att hon ej hade någon sorgdrägt, emedan hon icke egde penningar, Då våra vänner väl en gång voro på så god väg, skulle det ej ha kostat dem så särdeles, att gå ännu längre. Huru skulle det väl gå med vårt lilla West Lynne, om det plötsligen förlorade tungans bruk. — Ah, jag ber! utbrast rådmannen. Jag mötte nyss vagnen, förspänd med 4 hästar; kammarjungfrun satt på kuskbocken, jemte hofmästaren. När man ej har något att köpa sig klädning för, reser man icke på det sättet. Förstår ni mig Barbara? — Man skall väl ha något att prata om? fortfor Carlyle. Jag har köpt East Lynne; nåväl, jag skulle vilja hålla hvad som helst om att man, innan dagen är till ända, påstår, att jag äfven köpt West Lynne. Farväl nu; au revoir, Barbara ! Då lord Mount Severn anlände till London, var den första han mötte, då han steg ur vagnen vid det hotell, der han gemenligen brukade taga in, ingen annan än hans egen hustru. Han trodde henne våra på Castle Marliog och bad henne förvånad förklara hennes härvaro. Lady Mount Severn besvärade sig knappast med att upplysa honom om, att hon för ett par dagar sedan kommit hit, för att sjelf ombesörja sin sorgdrägt, och att hon tagit