Göteborgsposten – 5 mars 1862, sida 1

dan vår fattighusdirektion beslutat, att de fattiga ej få stanna öfver i dag. — Jo, svarade mr Carlyle; de gå in på er begäran, så att ni nu genast kan skicka bort dem. Huru mår ni, Barbara ? — Allt är då klart, genmälte rådman Hare. Det var sannt, Carlyle, tillade ban, man påstår att ni köpt East Lynne? — Verkligen? Nåväl, deri har man ej orätt; jag är verkligen egare till East Lynne. — Ah, de advokaterna! de förstå sig på affärer, de! utbrast Hare. När de advocera i egen sak, kan man vara säker om att de icke draga ut den på längden som då det rör klienterna. Säledes bar, på mindre tid än en vecka, grefven dött och egendomen öfvergått i edra händer. — East Lynne har varit mitt i nio månader, svarade Carlyle. — Huru, medan han ännu lefde? Är det möjligt! Men då lät ni väl honom betala en ofantlig byra? — Han betalte ingen hyra alls, svarade advokaten leende. Han bodde qvar der som ett slags heders-hyresgäst. — Så mycket sämre då för er! utropade rådmannen. Men, tillade han mera lifligt, ursäkta min uppriktighet. Ni är ung och jag är gammal, jag har åtminstone börjat att bli det. Grefven var ej mindre däraktig än ni, eftersom han ville låta sig vederfaras en sådan nådebevisning. — Ja, fortfor Barbara, det tyckes verkligen som om ban befann sig i stort bryderi. Jag fick i går veta, att lady Isabel var i ett alldeles utblottadt tillstånd, att hon ej ens