Göteborgsposten – 5 mars 1862, sida 1

sneda riktning romanen erhöll; men de skymdes bort al den stora massan och deras varningsrop ofverröstades af massans egna kritici, eti alldeles nytt species, som i stället lör att Ålä-a lagen, det skönas, konstens lag, för allmänheten, ansåg denna utgöra sin egen lag, dennes smak var den bestämmande, och ständigt smickrade allmänheten med t. ex. att det arbetet är godt, visas bäst af den begärlighet, hvarmed det omfattats af den stora allmänheten. För dem var det upplagans storlek som afgjorde arbetets värde. Och sålunda låg romanen helt och hälle i realismens våld, och hvad den der oblifvit visar bäst romanens beskaffonhet numera i Frankrike, der den smutskastas af en Feydean, A. Dumas d. y. m. fi. Här i Sverige hafva vi visserligen varit nog lyckliga, tack vare våra samhällstorbållanden, att slippa se realismen i romanen, uttryckt genom predikande af den fräckaste cynism, säsom i Frankrike, der en Feydeau är nog hädande att kunna predika brottets moral mom det äktenskapliga hemmet. Men hvad vi deremot här hafva, är formens totala öfverflyglande af tendensen. Vi påminna om Fredrika Bremer, hvars första Åteckningar ur hemmet utgöra perlor inom vär litteratur genom den episka sormfullandning, som utmärker dem, under det hon nu åter genom sitt predikande at en öfverdrifven emancipation for qvinnan endast irambringar knappast medelmåttiga romaner. Så fru Schwarta, som visserhgen bragt i dagen en eller två goda romaner, men för ötrigt gör sina hjeltar will omenniskor. De utgöra ej menskliga karakterer, hvilkas lit och kamp sforfattarinnan tecknar; de föresalla oss tvärtom som skynken for vissa filantropiska ider, såsom arbetets ära m. m., och blitva derlore mera ull marionetter än till sjelftänkande och sjelthandlande personligheter. I det nu framför oss liggande arbetet: Anna eller Lifvets Skola, visar sig samma skefva uppfattmng af romanens väsende. Under det hos tru Schwartz t. ex. filantropien ofvervager, är det pieti-men, som här skymmer bort den episka handhngens gång. Hel naturligt är, avt karaktererna måste lida under en sådan behandling. Sålunda förefalla Oss de i arbetets början uppträdande barnen sorråda en tillgammalbet, en brådmognad i känslor och tankar, som ej äro naturliga. Detta är skada, ty det visar sig ej sällan, att lorsattarinnan hatt blick för litvets förhällanden och menniskokarakterens nyanser. Betecknande är, att hon i sådana lyckligare ögonblick, oaktadt sina afgjordt pletisuska planer, tecknar komiskt. Verföre äro ock nennes bäst framhållna karakterer, såsom Greta, eller brukspatronen och dennes tru samt ett par andra, atgjordt komiska och framstå derföre såsom allueles ypperliga figurer bredvid de öfriga mera tendenslosa karaktererna. Vi sakna tid av hår inläta oss på en närmare redogörelse för arbetet, hvilket vi, oaktadt ofvan påpekade brister, anse värdt den uppmärksamhet, hvarät det säkerligen skall komma att lägna sig å allmänhetens sida, isynnerhet som det andas det renaste hjerta och vittnar om djup religiositet. Såsom exempel på törsattarinnans stil, meddela vi här ur arbetet en liten uppsats Om Bönen, hvilken är tor sig val tänkt och skrifven, men har fått alltför oriktig plats, då fört. torklarat den vara alster af en 15 å 16-årig skolgosses penna. Uppsatsen lyder: Bönen är en ygdrasil, ett träd, hvars grenar öfverskygga all verlden, hvars krona räcker upp i himlen och hvars rötter komma från skiljda häll: den första från Ginungagap, der Mimers brunn är, från tidens början, der vishetens källa är; den andra från Midgård, der den heliga Urdarbrunnen finnes: frudarnec hem är Miduård och Finofe