Göteborgsposten – 4 mars 1862, sida 1

Slutligen tog hon mod till sig och stammade, under det blodet steg upp i ansigtet på henne: — Jag säger er det icke gerna; men jag är... utan penningar! — Verkligen, mitt barn, ni får förlåta mig! sade grefven, som harmades på sig sjelf för det han gjort sig sålunda skyldig till försummelse. Det är en ofrivillig glömska, fortfor han och knäppte upp ytterrocken, för att taga fram sin portmonnä, hvars innehåll han granskade. — Se här några sovereigns, återtog han efter ett ögonblicks tystnad. Detta är allt hvad jag för ögonblicket kan lemna er, ty jag ser att jag har brist på mynt, och jag eger ej mer än hvad jag just behöfver för min resa till London. Detta skall säkert räcka till för er, mitt barn. Jag har lemnat Pound hvad som behofves för att betala resan, och då ni väl kommit till Castle Marling, skall lady Mount Severn lemna er de penningar ni kan behöfva. Men ni får säga till henne det, annars kan hon ej känna ert behof. Han lade med dessa ord fyra sovereignstycken på bordet och tog afsked af Isabel, i det han bad henne betrakta Castle Marling såsom sitt eget hem. Derpå gick han ut, åtföljd af Carlyle. Nedkommen till vagnen sade han några ord till Carlyle och sprang upp i vagnen, hvarpå hästarne ilade bort i galopp. Carlyle gick tillbaka upp till Isabel. IIan fann henne aysselsatt med att hopsamla myntstyckena; hon var blek som döden. — Vill ni göra mig en tjenst? frågade hon Carlyle. — Jag står helt och hållet till ert förfogande, genmälte denne.