vard Nonnen, mannen med snö i håret men ungdomlig värma i hjertat, med den svaga kroppen men starka själen. Det är nu omkring 30 år sedan Nonnen kom till Westergötland och hvad han under denna tidssöljd verkat, visar sig bäst af den starka blomstring, hvari åkerbruket befinner sig i denna provins, der det rationela jordbruket slagit den gamla bondpraktikan på fingrarne och det blifvit en ädel sysselsättning afven för medlemmar at den högre aristokratien att sjelfve egna sin tid och sitt arbete åt landthushällningen. Då Nonnen först öfvertog Degeberg och började omhulda denna egendom efter sitt tycke, sina ideer, ruskade man allmänt på hufvudet och började som vanligt tala om nyhetsmakare, om faran af opraktiska moderniteter, men Edvard Nonnen gick allt vidare, orygglig i sin britiska seghet och medveten om att man slutligen ekulle gifva honom rätt. Oen rätt fick han, ty det finnes val numera ingen, som icke erkänner den bortgängnaes stora värde. Då Degeberg öfvertogs af N. var det i dåligt skick och företedde denna högsvenska negligence, som i forna tider utgjorde ett kännemärke på det svenska jordbruket. Nn är Degeberg en mönsterfarm såväl i afseende på åkerbruk som trädgårdsoch parkanlägggingar. Ögat hvilar med innerligt välbehag på dessa bördiga gärden, der säden står mans hög, på dossa leende parkpartier, eller mumriekar-, såsom N. älskade att kalla dem; man känner sig stå invid den lugna vålmågan, dock ej en ärfd, utan en sådan som man ärligt tillvunnit sig genom ett hl af träget arbete i sitt anloles svett. Det var dock ej genom denna förmåga att sjelf odla, som Nonnen gjort sig, liksom hans landsman Maclean 1 Skåue, förtjent af hvarje fosterland-väns pris. Det var genom hans förmåga att delgifva andra hvad han sjelf kunde och visste. Från landibruks-kolan i Degeberg ha under årata! utgått bildade, rationela jordbrukare, hvilka sedan, inepirerade af sia käre lärare för odlingens stora sak, tagit upp det ena gärdet oster det andra, förvandlat hela ljungslättar till rika åkerfält och såmedelst spridt välmåga omkring sig, och dermed kärlek till arbete och fosterland. Att skildra Degebergs och Nonnens historiv, skulle vara detsamma som att skrifva hela det svenska jordbrukets, med hvilket namnen Degeberg och Nonuen stå i så oupplöslig förs ening, att det ena är det audra, och tvärtom. En sådan skildring skulle utsträcka sig öfver nästan ala de odlingens frågor, hvilka under de sista årtiondena blifvit på fredens och det sanna framåtskridandets väg lösta till Sveriges lycka och höjande i kulturhistoriskt hänseende; den tid skall väl äfven snart vara inne, då någon mån af odlingens yrke, kanske en af Nonnens egna lärjungar kommer och lemnar allmänheten en omfattande historia öfver sven ska jordbruket under senaste årtiondena, och att Edvard Nonnens namn då ej skall komma att fattas bland de mest framstående, derom lemna hans verk oss den fullkomligaste visshet. Äfven som menniska var Edvard Nonnen högst aktad af alla, och man kände sig alltid väl i bangs närhet, ty godhet och renhet lästes i hans blickar, i hans anletsdrag. Den furstliga ynuesten hängde i fjol Wasuordens kommendörsband uppå medborgaren, det allmänna deltagande, hvarmed underrättelsen om hans död skall komma att emottagas, hedrar menniskan: den bortgångne var en värdig medborgare och en god menniska. Danska tidskriften Norden sortsar att med värma diskutera skandinavismens sak. Nu senast har den gjort en i A. Bl. forekommande artikel om ndten skandinaviska frågantill föremål för ett längre referat, och yttrar sig till sist på följande sätt rörande en dynastisk eller icke dynastisk skandinavisk union: Det är vår öfvertygelse, att en förening under tvenne herrskare alltid skulle vara et onyttigt experiment. Just det tyska förbun. det gifver oss i så fall en god lärdom, och hvad särskildt angår en gemensam utländ-k politik, veta vi ja, att man hittills och ej entillfällighetsvis kunnat uppnå detta Tyskland, utan då det haft kmsven på stru pen. Det skulle måhända vara svårare är annarszs, om frågan endast gällde två regen ter, hvilka i vissa fall skulle stå midtemo hvarandra, och då en majoritets öfvervig alltså icke vore möjlig, såsom den knappas är det ens i Tyskland med dess otaliga fur starr. Det skulle under alla omständighete