Göteborgsposten – 4 mars 1862, sida 1

efter grefven. Ilennes ansigte var doldt bakom en slöja, som hon nu kastade tillbaka på hatten. — Det är nu på tiden, att jag säger eder farväl, Isabel, sade grefven till henne. Har ni någonting att bedja mig om? Hon öppnade läpparne, liksom för att uttala en önskan, men då hon fick se Carlyle, som stod vid fönstret med ryggen vänd inåt rummet, stannade hon genast. — Nå, återtog grefven, som hade brädtom, emedan han fruktade att han möjligen skulle komma för sent till bantäget, jag ser att ni ej har någonting att säga mig. Jag har anordnat allt för er resa. Pound skall lemna er allt hvad ni kan behöfva. Men ät litet midtpå dagen, ty Å kommer ej till Castle förrän kort före middag. Säg mrs Vane, eller rättare lady Mount Severn, att jag ej haft tid att okrifva till henne, men att hon skall få bref såsnart jag kommit till London. Isabel stod förvirrad, orörlig och stum qvar framför honom. Hon förlorade så småningom alltmera fattningen och hennes kinder skiftade oupphörligt färg. — Låt se, fortfor grefven plötsligt slagen vid åsynen af hennes rörelse, jag är säker om att ni har någonting att säga mig, Ja, hon hade verkligen någonting att säga honom, men hon visste icke, huru hon skulle få fram det; det var någonting smärtsamt, som hon hade svårt för att tillstå; någonting förödmjukande för henne, hvilket hon ej kunde besluta sig för att helt högt bekänna, isynnerhet som Carlyle var närvarande.