Göteborgsposten – 4 mars 1862, sida 1

— Nåväl, vill ni då vara god lemna detta åt mr Kane, tillade hon och räckte honom en sovereign. Jag hade bedt Marvel betala denna skuld, men hon har ej gjort det. Var god lemna honom denna summa. Jag vågar ej bedja någon af domestikerna, att utföra detta uppdrag; de äro så upptagna att de skulle kunna glömma det. — Men är icke detta för mycket? invände Carlyle. — Nej. Han beböfde lång tid för att stämma pianot och laga tangenterna. Han behöfver dessutom penningar mer än jag, tillade hon med ett tvunget leende. Om det icke varit för hans skull hade jag aldrig vågat bedja lord Mount Severn om dessa penningar. Vet ni hvad jag då skulle gjort ? — Nej. — Jag skulle ha bedt er läna mig den nödvändiga summan, Jag var ett ögonblick nära att vända mig till er, och det förefaller mig som om detta skulle varit mindre svårt än att räcka ut handen åt lord Mount Severn, såsom jag nyss gjorde. — Tack för denna er goda tanke, mumlade advokaten, djupt upprörd, Kan jag vara er till tjenst i något? Hon skulle just svara, då hon afbröts af bullret från en vagn, som i detsamma stannade vid trappan. Denna vagn hade tillhört hennes far. Den var förspänd med fyra posthästar, ty lord Mount Severn hade velat, att Isabel skulle lemna stället såsom hon kommit dit, det vill säga med hela skenet af rikedom. Såsnart man bundit fast kappoch nattsäckar, tog Marvel plats på kuskbocken bredvid kusken.