Göteborgsposten – 1 mars 1862, sida 3

derefter offentliggöras inom hela den katol-ka kristenheten. Påfven skulla således genom biskoparnes eammankallarde ha blott ett mål för ögat: att bestämma påfvedömets verldsliga makt som en dogm och tvinga Frankrike och Italien att erkänna det romerska hofvets öfvermyndighet. Men atven andra och stora följder kunna lätt appstä genom detta möte, om ej Frankrike tager ut det steg, som nödvändigheten befaller, och ötverlemnar åt Italien Rom till hufvudstad, innan ännu konciliet hunnit sammanträda. Det synes oss nemligen ligga klart i dagen, att Österrike har sina fingrar med i detta möte. Antager nu mötet påfvedömets verldsliga makt som ett oundgängligt vilkor för den romersk-katolska religionen och, ej nog dermed, äfven törklarar de forna romerska provinsernas anslutning till Italien för ogiltig, för en åtosd, såsom det heter i påfliga regeringens diplomalis-ka språk, skall Österrike nog med beredvillighet genast skynda att öfvertaga rollen af kyrkans helige son och katoiska religionens försvarare mot de otrogna i Italien. Allt beror ännu en gång på Napoleon. Det dilemma, hvari han nu befinner sig, är ej heller det bästa, men enda utvägen tor Frankrike är att göra medgifvande åt Italiens vilja, såframt det icke vill sramkalla ännu större och sörfärligare omhvältningar än dem, det nu säger sig vilja genom sin visade moderation undvika. . Dylikt tyckes man äfven befara inom sjeliva Italien, åtminstone för att döma efter ett uttalande inom italienska deputerade kammaren at Hicasoli, hvari denna minister törkiarade, att regeringen redan mycket sysselsatt sig med det forosiående biskopsmötet i Rom, och hon är ofvertygad om, att nämnde möte skall göra Italien vida mera skada ån det skall gagna religionen. Det stundar till vigtiga händelser, och man kan au ej längre hoppas, att år 1862 skall förflyta utan de stora förändringar, som redan i fjol väntades. Det skall bh ett afgörande slag för trihetens närmaste öde inom Europa; önskligt för dettas väl är att det presterliga väldet nu eu gång för alla stäckes och presten göres till hvad han bör vara: en ödmjuk Ordets förkunnare och utläggare, samt ej längre bibehålles vid en verldslig makt och pomp, som ej hötves en ringa esterföljare at Herrans lärjungar. i ett af italienska deputerade kammarens majoritet hållet möte uttalades den resoluuon, ati majoriteten öfverensstämmer med ministeren och skulle sasom bittills understödja densamma. Vid detta möte frågade Mordini ministeren, om denna hört omtalas de fornärmelser, som skola ha tilltogats engelske konsuln på. Malta och der boende italienare. Ricasoli svarade, att han tåvt veta, det fornärmelserna törskritvit sig från några bourbonska reaktionära, och att han vändt sig till engelska regeringen, för att begära upprättelee och beskydd åt Italienarne. Englanus gamla vänskap var en garanti för, att fullständig upprättelse skulle fås.