Göteborgsposten – 1 mars 1862, sida 1

— Jag kopte det i juni mänad. Har lord Mount Severn aldrig talat med er derom ? — Nej, aldrig. Allt hvad som här finnes tillhör väl er? frågade hon och såg sig omkring i rummet. — Lösöreboet inbegreps med i handeln, svarade advokaten; men tillade han, och visade med fingret på några pjeser bordsilfver som funnos på brickan, detta är ej mitt, icke heller linnet. — Linnet och silfret! upprepade den unga flickan, då kunna ju de stackars menniskorna, som voro här i går, taga det? — Det vet jag icke; men jag förmodar att silfret och juvelerna tillkomma den som ärfver Mount Severneska nami namnet. Linnet åter, det är en annan sak; men det skulle ej göra stort. — Och kan jag få behålla de kläder, som jag bär? Carlyle betraktade henne med ett sorgset leende. Denna så enkla och okonstlade fråga hade djupt upprört honom. — Javisst. svarade han, på dem skulle ingen våga göra anspråk. — Ack, suckade det stackars barnet, jag förstår icke alls detta. Hvad som nu sker är för mig ett mysterium, och detta mitt forna hem har under tvenne dagars förlopp träffats af så många olyckor, att jag verkligen alldes förlorat hufvudet, Och huru skulle hon i sjelfva verket kunna förklara så många sällsamma händelser! Det var svårt för henne att förstå, huru slottet East Lynne kunnat öfvergå i Carlyles händer. En mängd stridiga tankar upprörde häftigt hennes j