Göteborgsposten – 28 februari 1862, sida 3

ars 101drag, en storartad sorsattning (5), Italr ens enhet, ty vi behöfva alliansen med dett: land, ordning i det inre, men ätven frihet fö pressen, offentlig undervisning, som är fr från skrankor och från de religiösa kongre gationerna, mångdens välstånd och förstöran de af det medeltidsartade bigotteriet. Prinser förebrådde derefter Larochejaquelin och de klerikala, att de söka allians med Österrike vilja de italienska surstarnes återinsättande och förtyck inom landet. Han citerade Thiers som 1845 sade, att han allud tillhör revolu tionspartiet, äfven om regeringen skulle kom ma i de radikalas händer; och tillade: dettär i korthet äfven min mening. Oväsendet börjades åter efter det prin sen slutat och och ett sådant tumult säger sällan om någonein blifvit skådadt inom Luxem burgapalatset. Först efter det den talande ministern Baroche lagt sitt ord emellan ocl uppmanat till ordning blef det ånyo lugnt Det ät utan tvifvel, att prins Napoleons ta skulle ljuda vidt och bredt, och man har der före ännu icke någon anledning aw vänta sig snart slut på stormarne inom senaten. Re geringen får nu ock skörda, hvad hon utsått då hon bildade denna hybrida inrättning Lagstittande kårens adressutkast förelig get nu i sin helhet, och är, ätven det, gan ska matt. Det är dock antagligt att upplysning skall under debatterna vinnas om ratt: stämmingen mom kåren. Det yttrande, son afser Italien, är af denna lydelse: Ers M: har handlat klokt, genom att erkänna konun gariket Italien. Frankrike skuile ej kunna uppoffra så mycket folk och så mycket pen ningar, för att derefter låta kompromettera resultatet af sina segrar. Frankrike är ka tolskt och liberalt; det vill, att dess religion: högste chef skall vara oberoende och vördad men det gynnar alltid den sanna friheten liksom befolkningarnes moraliska och materi ela framåtskridande. Tillfredsställandet a dessa känslor möter i Italien många hinder. men vårt förtroende till edra afsigter är oinskränkt. Låt derföre icke nedslå er, Sire hvarken genom envisa vägranden eller ge nom otåliga förhoppningar, och er vilja skall utan tvifvel lyckas försona dessa tvenne stora saker, hvilkas antagonism öfverallt förvirrar sinnena och samvetena. — En annan punkt i detta adressutkast förtjenar äfven att an märkas, nemligen den, hvari regeringen uppmanas, att uti minskandet af de oprodukuva utgifterna söka medlet för åstadkommande at Jemnvigt inom budgeten; hvilket med andra ord betyder en önskan, att armeen må reduceras. Vi ha förut nämnt, att en lagstiftande komits vägrat bitalla kejsarens begäran om en penningebelöning åt f. d. öfverbefälhafvaren i Kina, general Montauban. Då denne fått veta den ovilja projektet rönte, skref han ett bref till kejsaren, hvari han bad denne taga tillbaka förslaget, eftersom det stötte på opposition af några deputerade. Härå har kejsaren åter svarat, att han vägrar taga propositionen tillbaka. Lagstiftande kåren, säger han, må kanske ej finna det passande, att en sådan extra belöning gifves åt anföraren för hjeltemodiga soldater; men han, kejsaren, önskar, att folk och här må veta, huru han velat genom en nationalbelöning hedra ett företag, som saknar sin like i historien. Ett tumultunariskt uppträde har äfven egt rum bland de franska studenterna i Quartier Latin, De studenter, som tillhöra det ultramontana partiet, hade öfverenskommit om en demonstration mot en nyutnämnd professer, Ernest Renan, som skulle d. 22 d:s hålla sin första föreläsning. Men en motdemonstration blef genast arrangerad af de liberala åtudiants, hvilka naturligtvis utgöra det stora flertalet. Dessa öfverröstade också de klerikala; så att Renan fick börja sin söreläsning. Men under densamma afbröts han ständigt af protester. Man ropade: vive Michelet! vive Jules Favre! vive Pelletau! vive Gninet! vive Victor Hugo! vive Voltaire! Då Renan ett ögonblick talade om sin uppriktighet, började man hvissla från alla håll, och när han sade, att franska revolutionen genom excesser ofta komprometterat friheten, delade sig åhörarne i tvenne partier. Det ena partiet ropade: ja! ja! det andra partiet nej! nej! Det var ett förfärligt tumult. Men Renau tillvann sig så småningom sina åhörares bifall. Han sökte nemligen bevisa, att Jesus Kristus velat upprätta en hjertats och andens kult, men icke en sådan som skulle omgifvas af politikens yttre prunk. Dessa ord emottogos med stormande bisall. På den fria platsen utanför Collåge de France gick det ätvenledes stormigt till. Platsen var öfverfylld med en tät menniskomassa. De vildaste rop och skrik genomsknro luften. En cn sjöng