Göteborgsposten – 28 februari 1862, sida 3

Fran Udandet. Det ovanliga i de stormiga uppträden, för hvilka franska senaten nu är skådep!a.sen slår alla med förvåning, och man står häpen inför anblicken af denna höf.iiga partikamp, som måhända skall låta en våldsam orkan rasa öfver och skaka hela den kejserliga författningsbyggnaden, hvars osäkerhet äf venledes mången gång framkallat varningar af de förfarna män, hvilka vetat att läsa mellan raderna i historien, utan att man dock velat lyssna till dem. Det är omöjligt annat, än att en jäsning, kanske större om än mindre stojande, råder inom Frankrike, hvilken söker på allt sätt skaffa sig luft. Huru väl regeringen än söker hålla alla äfven de minsta springor tilltäppta, banar lågan sig dock väg fram. Vi hysa visserligen icke någon direkt sarhåga för den kejserliga dynastiens bestånd, men vi antaga for säkert, att kejsar Napoleon måste snart ställa sig, äfven inom sitt land, under frihetens banör — om det ej skall bli för sent. Det är en märklig företeelse inom nästan de flesta länders historia, att på öfre trappstegen till tronen merändels alltid stått en yngre medlem af det regerande furstehuset, hvilken hyllat sig till de liberalare idåerna och ofta trädt i en viss opposition mot regeringen. Vi se detta samma nu äfven vara händelsen i Frankrike, der prins Napoleon i den öppet uttalade afsigten att vilja försvara regeringen i stället angripit denna i hennes största brister och kanske mer än någon annan kommit att rubba den kejserliga byggnaden. En kort redogörelse för de senare händelserna inom senaten skall lätt öfvertyga läsaren härom. Vi redogjorde i går för den klerikale partimannen de Segur dAguesseaus angrepp mot det moderna samfundets förnämsta principer. En annan anhängare af samma parti, hr de la Roquejaclein, har äfven tagit till orda för den kontrarevolution, som prestpartiet underhåller mot den revolutioni hvare anda det påstår regeringon arbeta. Hr R. gjorde äfven utfall mot den usla pressen, hvilken han påstod vara så skamlös, att den trampar i stoftet allt hvad som är högt och heligt och i nödfall försvarar konungamord. För att emellertid förekomma pressena smuts, borde denna icke bero af en enda person (Persigny), utan äfven stå under den allmänna, men skärpta lagen. Besynnerligt nog mötas här den liberala och den motsatta fraktionen, i det de båda begära pressens ställande under lagen, men då den förra härmed afser frihet åt pressen, vill den senare deremot genom restriktiva lagparagrater undertrycka den i en viss riktning. Mot dessa båda kontrarevolutionära. hrr de Sögur dAguesseau och de la Roquejaclein, var det som prins Napoleon d. 22 d:s tog till ordet. I sitt tal försvarade han det moderna samfundets principer och regeringen. Den dag är kommen, sade han, då alöjorna måste falla, då hvar och en skall intaga den plats, som honom tillkommer. Markis Re tal är kontrarevolutionens program. Man bör ej sörundra sig öfver att R. och dAguesseau anfalla inrikesministern. Det är tydligt, att dessa senatorer måste anfalla grefve de Persigny, emedan denne är kejsaren djupt illgifven och, liksom han, öfvertygad om de