Göteborgsposten – 28 februari 1862, sida 2

en komite för handläggning af revisionen i en etörre omfattning; och då jag, lika med Kongl. Norska Regeringen, anser att för reviderandet endast af de enskilda punkter, för hvilkas förändring Kongl. Regeringen finner hinder från Norriges sida ej möta, någon vi dare utredning genom en komit ej är erforderlig; — finner jag mig böra frånträda mitt förut i underdånigbet afgifna tillstyrkande, at E. K. M:t skulle före nästa Riksdag och Stor thing tillsätta en komit af Svenske och Nor: ske män för att taga i öfvervägande de punk ter jag framställt. Då brad jag vidare i underdånighe antydt derom, att, i händelse Norrige skulle tillbakavisa hvarje försök till öfverenskom: melse, ett förslag till revision från svensk sida ändock kunde böra framläggas, hufvud: sakligen afsåg att undanrödja det hinder emo revisionen, som kunde förefinnas uti en farhåga å Norska sidan, att Sverige hyste an dra eller större anspråk än det i sjelfva ver ket eger; men Kongl. Norska Regeringer förklarat, att, för minskandet af denna miss: tro, åtminstone fordrades att ett sådant för slag ledde till ett helt annat resultat, än de af mig uppställda program, deruti Norrige skulle se sin oafhängighet och sitt lika-berättigande långt ifrån bevarade; då jag hvar: ken tror eller från min ståndpunkt kan ön. ska, att ett förslag, som komme att dikteras endast af de Svenska önskningarne i afseende å revisionen, skulle blifva bygdt på grun der, som vore våsendtligt skiljaktiga från dem jag trott vara de rätta; men det måste antagas, att det af mig afsedda ändamålet endast under sådant vilkor kunde vinnas, och då jag i allt fall tvekar, huruvida det vore rätt att skrida till en ensidig behand: ling af den gemensamma frågan, förr än man hunnit göra sig förvisead, huruvida Norska tolkets nuvarande obenägenhet for ett tillmötesgående icke är beroende af en öfvergående stämning; — så finner jag mig nu icke heller böra i underdånighet uwullstyrka tillsät tandet af någon Svensk komit för revisionsfrågans bearbetande. Huruvida frågan om en förändrad organisation af Interims-regeringen bör särskildt göras till föremål för nådig framställning till de förenade rikenas representationer, torde det tillåtas mig, att, sedan vidare öfverläggningar mellan Statsråden hunnit föregå, underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Deremot finner jag icke ullräcklig anledning vara förhanden att, utan sammanhang med en mera omfattande revision at Riksakten, vidare ifrågasätta införandet deruti af stadganden om Konungens religion och myndighetsålder. I fråga om de ärenden, som efter detta skola handläggas i sammansatt Statsråd, lärer väl någon formlig, för framtiden gällande, törklaring af hvad i Riksakten förstås med saker, som angå båda rikena, icke kunna at Eders Kongl. Maj:t meddelas, men jag vågar antaga, att Eders Kongl. Maj:t icke må godkänna den isolerande tolkning, som Kongl. Norska Regeringen velat gifva åt ifrågavarande ord, utan täckes hädanefter låta Sig i sammansatl Statsråd föredragas ärenden af sådan beskaffenhet, som hittills vanligen ansetts påkalla dylik gemensam behandling, om än undantag derifrån någon gång egt rum. Men då jag sålunda hemställer, att Eders Kongl. Maj:t för det närvarande icke måtte förordna om någon åtgärd för verkställandet af föreningsfördragets revison, sker det under törhoppmng, att dermed afses endast ett uppskof. Förr eller sednare måsta man i Norrige, hoppas jag, komma till insigt, att hvad de två brödrafolken ömsesidigt och frivilligt uppgifva åt hvarandra af deras sjelfrådighet är en skänk till bådas gemensamma frihet och kraft; samt att det är vigtigare att nedrifva gamla än att uppresa nya skiljomurar mellan Norskt och Svenskt. Känslan häraf har aldrig slumrat i Sverige, som dock snarare än Norrige kunde tänkas vara sig sjelf nog. Skall denna känsla icke komma att en gång vakna äfven i Norrige? Först när den vaknat, kan Nordens framtid vara tryggad. Detta mål får icke lemnas ur sigte; och det skall lända Sverige till ära, om det fortfarande håller sin hand utsträckt, fastän Norrige vu vägrar att fatta den. Det vore icke heller rätt att strängt bedöma denna vägran, då Norrige nu anser oss uti Såthållarefrågan hafva hatat AR 8