Göteborgsposten – 24 februari 1862, sida 2

dade kusken sig att flicka in; det är femton är sedan jag först tog tjenst hos grefven, och jag har sett hans dotter växa upp, hon var då jag kom i huset ännu blott ett barn, H fortfor han, liksom för att ursäkta sig för den något familiera ton, hvarmed han inledde samtalet. — Tror ni då, att lord Mount Severn är så illa deran som det säges? — Ja, herre, det är han. Jag har under min lefnad sett tvenne anfall af gikt i magen, och efter nägra timmar var sdet slut i begge fallen. Jag hörde ett ord hviskas, innan jag for af, att d:r Wainwright trodde gikten skall slå sig på hjertat. — Grefvens förra anfall ha äfven varit oroande och I smärtsamma, anmärkte Carlyle, fasthållande vid hoppet. — Ja, sir, jag vet det; men denna gången är det helt sannorlunda. Dessutom, tillade Wells i en förtrolig ton, flädermössen infunno sig ej för ingenting. i — Flädermössen! upprepade Carlyle. — Och det är ett säkert tecken, sir, till att döden är i annalkande. — Wells, hvad pratar ni om för slag ? — Flädermössen hafva flugit rundtomkring huset i afton. Det är stygga tingestar! Jag har alltid hatat dem. — Fladermössen bruka ju alltid flyga omkring om aftnarne, anmärkte mr Carlyle och kastade en sidoblick på den gamle kusken. Det är ju deras natur. I (Forts.) I