Göteborgsposten – 24 februari 1862, sida 1

och man kunde med knapp nöd vända sig derinne. Mr Kans bade, som läsaren finner, ett godt hus, och den stackars karlen skulle gerna fallit ned på knä och tillbedt lady Isabel, ty han visste, att han hade henne att tacka för alltsammans. Konserten varade, såsom merändels konserter i småstäder bruka göra, särdeles länge, och ungefär tro fjerdedelar at densamma voro tillända, då ett pudradt hufvud, större än något blomkålshufvud, visade sig i trappan bakom gentlemansgruppen. Detta hufvud tillhörde en af lord Mount Severnea lakejer. Den långe tjenaren, som bar långa silkesstrumpor, inträdde i salen med ett förskräckt uttryck i sitt ansigte, i det han bad de personer, han kom till att besvära, ursäkta honom. Han måste dock, inklämd som han var från alla sidor, snart göra halt, och hans stora hufvud, Bom syntes ölver mängden, vändes oroligt omkring åt alla fyra hörnen af salen. — Nå, se er då för! muttrade en gammal herre, som fann sig onmngenämt knuffad af den store lakejen. De der slynglarne tillade han, äro alldeles otroligt oförskämda. Lakejen tycktes likväl icke då visa någon lust för oförskämdhet; han skulle tvärtom gerna önskat sig ha varit långt borta. Hans blick föll slutligen på Carlyle, och hans ansigto klarnade genast upp. Han närmade sig advokaten och sade till honom : — Jag ber om förlåtelse, sir; skulle ni kunna underrätta mig, hvar min unga herrskarinna sitter någonstädes. — Hon är derborta i andra ändan af rummet, nära orkestern.