Göteborgsposten – 22 februari 1862, sida 2

— IIvarför kläder du dig så der för en konserts skull ?, Du är tokig, Isabel. i — Marvel säger detsamma, svarade hon glådtigt. Men jag har klädt mig så med afsigt, min far; jag har trott, att jag skulle visa menniskorna i West Lynne att jag anser den stackars mannens konsert värd att bevista och värd en fin toilett. — Hela publiken skall betrakta dig med förvåning. — Låt dem göra det. Jag fullföljer min ide. — Du dåraktiga barn! Du har klädt dig så väl för att tillfredsställa din fåfänga. Men, Isabel du ... ah! ... — IIuru är det? frågade Is:bel, gripen af förskräckelse och darrande vid åhörandet af detta skri, som undsluppit hennes far. — Jag rönte en af de der förfärliga stickningarne, svarade grefven med en ful grimas. Du måste lemna mig, milt barn, jag lider ännu mera, då jag måste tala med dig. — Min far, skall jag stanna qvar här hemma hos er? frågade hon. Allt annat måste försvinna inför ert illamående. Låt mig stanna hemma, om ni önskar det eller om jag kan göra någon tjenst. — Tvartom, jag önskar snarare att du skall fara bort. Du kan ej på något sätt vara mig till tjenst, ty jag skulle ej kunna hafva dig bär i rummet. Farväl, min älskling! som du träffar Carlyle, så säg honom, att jag hoppas få tala vid honom i morgon. Marvel kastade en kappa öfver Isabels skuldror, och hon gick ned till vagnen, som väntade för att emottaga henne.