Göteborgsposten – 22 februari 1862, sida 2

högblätt band med gula kanter bäras å bröstet. Ilandelstidningen har i går afton ånyo tillåtit sig ett utfall mot förläggaren af Göteborgs-Posten, hvilken den värda redaktionen tyckes hafva utsett som skott-tafla för de pilar, dess dåliga lynne afskjutit. Att man å besinningslöst kan rusa i väg, som II. T. gjort, kan endast förklaras men ej ursäktas af en ofversvallande vrede, som döfvar förståndet. Ty att ena dagen i de mest kränkande ordalag anfalla G.-P., för att denne vågat inrymma en såsom skamlös af II-T. ansedd insänd uppsats, och den derpå följande dagen utlofva ati sjelf ej blifva nogräknad vid meddelandet af dylika, är minst sagdt besinningslöst och visar, att H.-T. ej har reda på hvarför den strider. Eller skall sådant måhända kallas publicistisk moral? — Sedan H.-T. så många gånger försökt göra troligt för allmänheten, att G.-P. allenast vore uppsatt för att göra opposition mot IL-T., borde dess redaktion funnit det helt naturligt, att ett och annat kunnat inflyta i G.-P., hvilket ej varit just i II-T:s smak. Att G.-P. då utan kriuh -kulle insora hvad som helst, skulle visserligen vara i kostymen; men vi konna dock sor-äkra att vi ega en ansenlig samling af insända, mot II--T. riktade artiklar, hvilka icke passeral censuren. Att vi öppnat våra spalter tör påpekningar, hvilka egt befogenhet, torde ingen kunna klandra oss för, och vi hafva i det fallet ej mera på vårt samvete än hvilken tidningsredaktion som helst, tillochmde II.-T:-, som anser sig stå så ofelbar Att till oss insända artiklar ofta kommit att beröra hufvudredaktorens al H.-T. ålgoranden. är en högst naturlig sak, då hr Hedlund genom sin vidsträckta verksamhet så att säga bar sitt finger med i allt och omöjligen, åf ven med den bästa vilja, öfverallt kan varg på sin plats. Att hr II. som, när allt kom. mer omkring, icke är någon tusenkonstnär, toljd häraf icke kan gå klanderfri for an märkningar, är lika naturligt, som att de bör finnas ett forum, der den med II.-T. e lika tänkande kan så uttala sin åsigt. Enväl dets tid är förbi, och derofver kan H.-L. må hända sjelf vara bäst belåten. Vi hade hop pats, att det narraktiga pjoller med hvilke G.-P. samt dess förläggare helsades vid tid ningens uppsättande, skulle under trenne år tid kunnat utbytas mot ett annat språk; met ännu finns surdegen qvar, och dertlöre att ef annonsör lurat H.-T. och en insändare i G.-k härpå gjort red. uppmärksam, skall vreden skålar uttömmas ötver tidningens — förläg gare, och det till på ett sätt, som alliför tyd ugt ger tillkänna personliga bevekelsegrunder År detta publicistisk moral? EE Nii om Af dan ens)