Göteborgsposten – 20 februari 1862, sida 3

Lr Lutå ÅdmmHAUHCTOn, under rubrik onentuga nöjen. När man begår sådana bockar, hvilka i ett ej större samhälle än vårt, äro oförlåtliga, har man ej rätt att, så som Hand. Tidn. gjort, prisa sitt mogna omdöme. Dixi. ä — SNES EEE SEE U— Från Utlandet. Den tyska frågan står nu plötsligen allra främst på dagordningen och börjar förete allt flere intressanta sidor, isyunerhet som dess konseqvenser, om den föres vidare, skola bli af den största vigt för den gestaltning at förhällandena inom Europa, som sa länge varit förebädad och väntad. Värt gärdagstelegram berättar, att Preussen a tyska förbundets sida bestämdt vägrat att afgifva garanti för Österrikes icke-tyska besittningar. Den diversion, som österrikiska regeringen gjort, för att skaffa sig understöd i sina bemödanden att bibehålla en del ej tyska länder, har således misslyckats och straudat mot den verkligen oväntade energi och beslutsamhet, som preussiska regeringen denna gång lagt i dagen, för att, stödd på folkviljans instinkt, motarbeta en viss furste-eliques ansträngninger. Men frågan är dermed ej änuu afgjord: hon befinner sig snarare nu först i sin början. Österrike skall sannolikt icke, troget sin gamla halsstarriga politik, böja sig, åtminstone icke med det första, och Preussen har alltför goda kort pa sin hand, att vilja lemna spelet. Detta rör öfverväldet i Tyskland, eller detsamma som första stommen till en krona, som skall omfatta heia Tyskland under sin skugga. Att döma af alla kriterier, vill det synas som om rörelsen i Tyskland nu tagit den utbredning och eger den styrka, att preussiska regeringen ej kan lemna den at sig sjelf, om hon icke vill för alltid gå miste om tyglarne. Fragan blir nu, om hon äfven eger den nödiga energien, för att leda rörelsen vidare mot sitt mal. Men dertill behöfves en öppen liberalism och bortkastande af dessa gudsnadliga feodala leksaker, hvilka man gifvit den ironiska benämningen royauteens imposanta emblemer. Hon maste afsvärja all halfhet, all anstrykning af reaktionism — och gör hon det, skall frågan snart vara löst på det för Tyskland bästa sätt. Det är utan tvifvel detta såväl Österrike som Wiirzburgarne frukta. De ana att ett upprepande af 1848 ej är omöjligt och att Preussen då, undervisadt af erfarenheten, skull veta att handhafva sakerna på ett bättre sätt än sist. Bakom Österrikes öppna uttalande af sin önskan om beskydd för sina icke-tyska stater, framsticker temligen tydligt dess fruktan för ati den nationala tyska rörelsen skall så gripa omkring sig, att den äfven skall komma att omfatta dess icke-tyska befolkning, för hvilken det annars uppoffrat så mycket, då det, ledt af tyska tendenser, satt sin existens på spel och gjort frågan är Österrikes försvinnande ur stormakternas antal en politisk nödvändighet? till en dagsfråga. Skulle Preussen lyckas i sina agitationer i Kurhessen, skulle den nationala rörelsen få den befarade Opsving och Preussen komma i tillfälle att under liberalisternas jubel och segersånger fiska i grumligt vatten. Österrike känner sig alltså nära att bli ytterligare isoleradt och än mera framskjutet mot den vigtiga korsvägen, der dess kejsare skall nödgas afgöra, om han vill bli en liberal slavisk kejsare eller en liten tysk duodesfurste under Preussens öfvervälde. Det tyckes stå skritvet i de maktegandes stjernbilder, att deras åtgöranden skola vara bakvända, då de sjelfva befinna sig i sin nedergång. I stället för att genom en omsadling i liberal anda taga lofven från den preussiska regeringen inom allmänna opinionen (något som ej skulle varit svårt i betraktande af preussiska hofvets obestridliga förkärklek för reaktionen), har Österrike valt den mindre kloka utvägen, att förbinda sig med några tyska furstar mot en af tyska nationens lifsfrågor: konsolideringen af Tysklands enhet. Vi vilja ej vara några ovädersspåmän, vi vilja ej gå i god för att den tyska nationen skall ännu en gång pröfva sina krafter; men det är mer än möjligt, det är nästan antagligt, att vi åter skola ha framför oss skådespelet af en kamp mellan liberalism och reaktionism, hvilken lätt kan öfvergå till en våldsam strid mellan furstarne och folket. Tysklands närmaste öde hvilar nu nästan uteslutande i Wilhelm I:stes hand. År han situationen vuxen? Skall han ega nog moraliskt mod att vilja, en annan Viktor Emanuel, samla de spridda flockarne af tyska nationen till en fast, sammansluten enhet, med hvilken han kan gå framåt på frihetens bana mot målet: Tysklands väl? Skall han ega nog stora tankar, att förmå bortskaffa de små egoistiska tankarne för den stora idsen, att afse från en lumpen personlig fåfängas smickrande och i stället med begärlighet omfatta sitt folks sanna bästa? Det är frågor, på hvilka de närmast stundande händelserna skola afgifva svar. En