Göteborgsposten – 19 februari 1862, sida 2

— — Detta var för West Lynne en verklig högtidsdag. Det kallade sig sjelft för en aristokratisk stad och det närde förhoppningar om att grefven ekulle lyckliggöra det för beständigt med sin närvaro, genom att åter taga sitt residens på slottet. Rika toiletter hade gjorts för hans värdiga emottagande och den vackra Barbara Hare var ej den enda unga dame, som dervid haft att utstå en faderlig storm. Miss Carlyle slutade sina förberedelser till middagen, emedan hon ej vågade fullkomligt lita på Joyce, och var färdig att vid vanlig tid begifva sig till kyrkan. Då hon och Archibald lemnade buset, sågo de framför sig på gatan ett litet vackert hufvud, med en skär hatt, beskyggadt af en parasoll af samma färg. — Den fåfänga tösen! utbrast miss Carlyle, då hon igenkände Barbara. Denna senare, som ej anade hvilken verkan hon frambringade genom sin närvaro, skyndade emot de båda syskonen och tryckte deras händer. — Bra gjordt, Barbara! helsade miss Carlyle henne. Jag förvånar mig icke öfver att er far rådmannen ställt till en scen med er, ty ni är lika glänsande som en solstråle. — Jag är ej hälften så elegant som många andra skola vara det i kyrkan i dag, svarade Barbara, i det hon lyfte sina blå ögon och sitt rodnande ansigte, för att besvara mr Carlyles helsning. West Lynne tyckes ha föresatt sig att i toilett öfverträffa lady Isabel. Ni skulle bara varit inne hos modehandlarens i går afton, miss Carlyle, så skulle ni fått se. (Forts.)